onsdag 17 mars 2010

Livslögner & Kriser

Ja här var det tänkt att jag skulle skriva om Livslögner & Kriser. Har haft några i mitt liv. Varje gång man genomgår en kris så växer man sägs det. Man går in i kris med en depression och går ur den hel och bättre vetande. Men stämmer det?

Har sedan många år funderat över ordet Livslögner. Det sägs att vi alla lever i en livslögn och den enda gången vi ser på vårt liv med klara ögon är när vi är deprimerade. Det låter väl uppmuntrande för alla oss som någon gång haft en depression?

Jag vet att jag döljer mitt liv bakom vissa livslögner. Vem vill, orkar att alltid se livet som det är? Då skulle vi alla gå omkring med huvudet nerböjt och med en ständig depression hängande över oss. Dom som säger sig orka se livet som det är tror jag bara är såna som inte insett att de lever i en livslögn eller så är de så starka att de orkar gå genom livet och bära på allt det lidande som finns omkring oss. Ja i hela världen.

Jag älskar änglar, det har jag alltid gjort. Jag har bestämt mig för att tro på änglar och ett liv efter detta. Många kanske tycker att det bara är "dravel" men för mig fungerar det. Jag ser inga änglar och jag har heller aldrig sett några. Men jag älskar dom för de är alltid så vackra, och att titta på vackra saker kan väl aldrig vara fel? Det sägs också att de vi matar in i vår hjärna(hårddisk) kommer också ut. Mjukvaran är väl vi själva?

Sökte lite på nätet och fann en massa saker om livslögner & Kriser. Just nu så pågår det en kris bland alla långtids sjukskrivna. Levde de i en livslögn innan regeringen bestämde att de visst kunde arbeta? Ja de flesta av dom, tror regeringen. Det står så mycket bra i de länkar jag har lagt upp, att jag just nu inte vill förstöra, med mina ord, vad som sagts . Jag har väl inte engagerat mig särskillt mycket under mitt liv men när saker och ting börjar närma sig då är det ofrånkomligt att inte göra det. Ja man väljer själv vad man vill läsa och tar till sig det man själv känner är rätt. För det som kan kännas rätt för en person, kan vara fel för en annan. Sen är jag inte så bra på att uttrycka ilska den har liksom fastnat nån stans på vägen, men jag jobbar på det.



Är du eller någon i din närhet drabbad?

I vår familj är vi det.


7 kommentarer:

Tina sa...

Hej vännen!
Å, vad bra skrivet!!! Jag håller verkligen med dig. Jag vet en & annan som säger sig leva i total lycka & att det finns INGA problem i deras liv!! Det är just de personerna JAG TROR är det mest olyckliga. Finns INGEN människa på jorden som är konstant lycklig!! Vi är INTE byggda så. Vi är här för att lära oss gamla läxor.
Livets skola!!
Jag tror absolut på ett liv efter detta & jag har fått äran att göra xantal Tidigare liv, & därigenom lyckats släppa en hel del sorger mm i detta liv. Allt hänger ihop. Jag kallar det för DEN RÖDA TRÅDEN =)
Jag hoppas att du mår bra min vän & att det går bra att jobba!!!
Tänker på dig & är så GLAD att du kom in i mitt liv!!!!!!!!!
Varm kram till dig!
Tina

anette sa...

Hej!
Du skriver så bra och uttrycker dig väl.
Det kommer att bli en intressant resa att följa din blogg.
Önskar dig all lycka och glädje i din lust att uttrycka dina känslor och funderingar i ditt bloggande.


Ha nu en underbar Torsdag
Varma kramen

Sfinxen46 sa...

Tina;
Tack Tina! för dina kloka ord. Ja vi är människor med vad allt därtill hör, både på gott och ont.

Kramar till dig vännen


Anette;
Tack för de orden de värmde;) Jag har ännu inte så stort sälvförtroende att jag vågar tro att något jag gör är bra.Och man får väl också räkna med att allt kanske inte heller blir bra. Jag känner att jag i varjefall måste försöka. Jag har ju lusten att lära fortfarande och jag räknar också med att lära mig lite på vägen.

Jag är bara lite omständlig, skriver för mycket har svårt att korta ner. Får träna på det;)

Kram

manotanten sa...

ja, det är synd om människorna som gamle strindberg sa men det finns en del "lyckliga idioter" som kanske faktiskt har det ganska lätt här i livet (för att de helt enkelt inte tänker öht) men som nog inte är särskilt väl rustade för de kriser som de -med stor sannolikhet- ändå någon gång kommer att behöva genomlida...

en kris är trots allt det som pushar framåt o liksom tvingar oss till utveckling, det tror jag, men depressioner är obarmhärtigt tärande...

jag har ett djupt självförakt som jag jobbat med mycket och insett vissa saker men inte allt förstås och har nu valt att försöka leva med det pns... utvecklat olika strategier som t ex ganska hård ironi o en lite sarkastisk läggning en massa galghumor och viss distans till extra känsliga "problemområden"... på det sättet lurar jag mig själv att det är jag själv som styr mitt liv... det är det självklart inte men ibland tillåter jag mig själv att tro det.

lögnerna vi lever är tunga grejer o som du säger så kan man ju inte gå omkring o grubbla hela hela tiden utan ibland måste vi ändå tillåta oss att få känna lite peace, love and understanding för världen o för oss själva...

men inte är det lätt inte

och ang långtids sjukskrivna så har ju min mamma kämpat hårt med sin fibromyalgi som hon inte fick någon sjukpension för utan fick leva på samhällsstöd länge... i sverige har fibromyalgi varit ansedd som en pensionsgrundande sjukdom ganska länge nu ändå... i finland är dom efter och jag vet inte riktigt om fibro. öht anses som en somatisk sjukdom än idag... där säger man att den är psykisk (trots omfattande ny forskning) ... iaf en hård kamp har hon o andra i samma situation fört på åland... och med ständig värk!

Sfinxen46 sa...

Manotanten

Ja jag tror inte att man kan "lägga locket på" i hela sitt liv. Jo man kan, men det kommer en dag, antingen blir man "snurrig" eller så får man ta det när dagen D kommer, när man ska gå över till andra sidan.

Självförakt ja. Undrar om man föds med det? Jag har också varit väldigt sträng mot mig själv. Vi är mer dömande mot oss själva än mot andra. Varför kräver man så mycket av sig själv? Får inte jag göra fel i mina egna ögon? Kanske ingen annan tycker som jag? Så har jag talat med mig själv. Och det har jag också jobbat med i många år. Men idag har jag, ja ganska nyligen faktiskt, förlåtit mig själv för alla mina"synder". Jag har insett att jag gjort så gott jag kunnat och har inte kunnat göra annat än det jag gjort i mitt liv.

Angående fibro, som också min man är drabbad av, så undrar man hur dom tänker? Ja överhuvudtaget när man talar om psykisa åkommor elle psykosomatiska. När blev huvudet skillt från kroppen? Tillhör inte ens psyke lika mycket kroppen som nåt annat? Man kan ju bli sjuk i sitt psyke. Men det är tydligen fortfarande inte lika "fint" som att bryta ett ben.

Man kan må dåligt psykiskt av att ha skadat sig fysiskt också. Hur blir det då? Seda har jag hört de som blivit nekade sjukskrivning på grund av depression? De som gjort det har aldrig varit deprimerade och ska överhuvudtaget inte yttra sig i såna ärenden. Sånt gör mig riktigt arg. Ja jag kan faktiskt bli lite arg i dag;) speciellt när det gäller det här ämnet.

Ja sånt här kan jag hålla på att prata om hur länge som helst. Ska bespara alla det;) Tur att jag måste åka och jobba nu;)

Stor kram till DIG mano

candela sa...

härligt sätt du tar upp det här på och skönt för mej att se att du är helt insatt i de här frågorna ...jag kom inpå fb samma år som den sk reformen infördes och kom att ha många av dem som fanns i de forumen som fb vänner ..men som dej är jag inte heller så bra på att visa ilska .livsviktigt att några orkar ..kämpa på det sättet.. är inte inne på såna forum så ofta .

Sfinxen46 sa...

Candela
Javisst är det tur att det finns starka människor som orkar kämpa för våra rättigheter. Kramar