Ja det blev inte mycket skrivet efter det jag började jobba igen. Den förkylningen tog ner mig totalt och det känns som om jag är helt utan energi.
Och inte blir det bättre av att tänka på vad som kommer att hända nästa år om regeringen får igenom förslaget att vi deltidsanställda bara får stämpla fram till 75 dagar?
Jag är 60 år och är själa glad att jag har ett jobb överhuvudtaget men det jobbet är bara varannan vecka. Men då tar jag all den tid som finns att ta. Det är på ett korttidshem där föräldrar får ha sina barn på avlastning varannan vecka. Altså finns det inget mer jobb den andra veckan eftersom jag är personlig assistent åt en multihandikappad tjej. På sommaren då alla har semester finns det alltid jobb att tillgå och då jobbar jag så mycket jag kan och är helt slut när sommaren är över, när alla andra kommer tillbaka utvilade och glada.
Men det är inte lätt eller det verkar helt omöjligt att kombinera detta jobb med något annat. Sedan är det ju så när man läser jobb annonserna att ingen söker en person som är äldre än 50! Har inte hittat en enda jobb där man får vara 60 år. Numera så står det i nästan varenda annons en ålder och det man mest söker är 25 till 30 år. Det är många unga människor idag som är handikappade och behöver hjälp och man kan förstå att de vill ha en i sin egen ålder. Men även de som är lite äldre vill också ha yngre arbetskraft. Inte vet jag vad de tror att man är när man är 60? Idag är man ju inte helt borta eftersom livslängden har ökat och att vara 60 i dag är nog som att vara 50 för 10 år sedan.
Skulle jag mista min A kassa såhär års så innebär det en löneminskning mellan 4 till 5 tusen på en månad. Hur ska jag klara mig då? Jag lär inte få något från socialen eftersom jag antagligen är ett gränsfall. Är gift med en man som har en halv sjukpenning och det innebär en inkomst mellan 3 till 5 tusen i månaden. Men hur länge han är sjukskriven är också ett frågetecken eftersom de har blivit hårdare även där. Han skulle behöva bli sjukpensionär men det är också svårt att bli i dag. Utom då för vissa som inte vill bli det. Läste om några yngre som blev det utan att de ville det? Det är en konstig värld vi lever i.
Vi har en trea eftersom han har tre barn som kommer och hälsar på ibland. Lägenheten kostar 6 tusen i månaden och sen kan man ju tänka sig resten. Jag måste ha bil för jobbets skull. Ibland vill föräldrarna ha hjälp i hemmet och det är 2 mil dit och väldigt krångligt utan bil och skulle inte kunna kombineras med arbetstiderna. När jag jobbar så sover jag jour hela veckan. Börjar 14 och slutar 08 dagen efter. Det känns som om jag bor i en kappsäck och att det inte är någon ide att packa upp för jag ska ju strax och jobba igen. Jag har sökt hundratals jobb men inte fått ett enda svar att ens komma på intervjuv.
Det kommer att bli så att vi antagligen måste skilja oss och skaffa varsin etta. Någon annan lösning kan jag inte se? Just nu känner jag mig deprimerad och allt känns väldigt mörkt. Jag hade tänkt att fortsätta jobba efter 65 i kanske 10 år till men då är det väl verkligen ingen som vill ha någon som är 70 år. Förslaget om sänkta A kasse dagar kan bara inte gå igenom. Nog måste man väl kunna överklaga beslutet om det blir så? Det måste väl finnas fler som är i min situation och som skulle komma att drabbas på ett sätt som kommer att drabba både familj, vänner och bekanta.
