Hur att få städat på "8 röda..."

Vill ni ha hjälp med städningen?

Ja vem vill inte det?

Nu först förstår varför människor alltid har så städat och fint när man hälsar på sådär hux flux! Ring mig, så kommer jag på "8 röda ...". Ja som gäst då;)  Inte för att städa för det kommer att sköta sig själv.

I går kväll fick man man veta att en gammal vän skulle komma och hälsa på oss, därför att han hade ett ärende till den här lilla avkroken. Det var sent och jag hade redan gått till sängs. Men i morse så påminde han mig om besöket.Vilken fart det blev på oss båda! Några gäster har vi inte haft på åratal, känns det som. Vi har två hundar och de som har hund vet vad det innebär, i det här vädret. En är alltså långhårig! Så en dammsugning håller bara några timmar sen finns det hundhår runt kanterna igen.

Det sista året så har vi haft så mycket annat att tänka på, än att städa, så vi hade börjat vänja oss vid, lite sådär smått, att såhär ser det tydligen ut hemma hos oss. Men i morse så öppnade jag ögonen och kunde inte tro vad jag såg. Här behövdes stor röjas! Sagt och gjort. Min man tog tag i den bångstyriga dammsugaren och brottades med att få slangen dit han ville. Ja det var bara till att gå undan, för annars hade man kunnat råka illa ut. Han gick på alldeles förfärligt och anföll alla dammtussar och hundhår med en energi som jag sällan sett.

Jag gjorde vad jag kunde, bland  annatså så röjde jag på köksbordet, där vi båda har våra datorer står. Så några gäster får liksom inte plats där längre. Sen blev det givetvis duschning för oss båda och nya frächa kläder och så vidare. Min man stressade ut ett par ärenden också men till slut var vi klara, med det vi tyckte räckte för stunden och satt där vid köksbordet. Rena och hela och förväntansfulla för den gäst som skulle komma och som hade uppmanat en sån stor energi från oss.

Vi tittade på varandra, ja inspekterade om vi tyckte att vi dög? Jodå det fick väl duga. Jag var mest orolig eftersom jag inte längre kommer i ett par av alla de många jeans jag har;( Två månaders sjukskriving, tog tag i alla kalorier jag stoppade i mig under den tiden och lagrade dom på ställen där de inte fanns någon anledning att lagra. Något som jag har svårt att acceptera. Som tur var hade jag sparat alla mina långkjolar som jag alltid älskat att gå och sjava i, men opraktiska att jobba i. Man känner sig aldrig tjock i en sån för de är vida och faller så vacker runt alla runda former.

Ja vi hade väl suttit ett tag och började titta på klockan. Personen i fråga skulle ha varit här nu, men var kanske lite försenad, för det var ju en åtta mil att åka. Men när det gått över en timme så insåg vi att vi kanske ändå inte skulle få något besök. Men rätt nöjda ändå med det vi hade åstakommit.

Ja summan av karemumman är, att man behöver få besök då och då för att vakna upp ur dimmorna och se på sitt liv och sitt hem, med ögon, som man tror att andra kommer att se på det. Är det så för andra också, eller gäller det bara för oss?

Undrar om Änglar städar?

Min första arbetsdag och mötet med Fraktalerna

Ja då vard det äntligen dags för min första arbetsdag som jag väntat på i två månade efter den ödesdigra morgonen den 15 dec 2009  vid nio tiden, då jag glad ihågen hade köpte2 saffrans bullar

som jag och min man skulle inta till morgonfikat. Hade jobbat natt och den första snön hade kommit under natten.. Hade bara två pass till den veckan och skulle vara ledig till helgen och  planerade att julpyssla, göra jul mat, baka och allt vad därtill hör. Ja resten har jag skrivit om i ett inlägg längre ner.

Vädret var givetvis det allra sämsta denna måndag eftermiddag den 1 mars 2010. Vinden ven och det snöade och var kallt. Men min lilla bil startade på sekunde efter att jag fått hjälp av min man att gräva fram den. Kände mig lite orolig på grund av vädret. Trodde jag skulle slippa vintern den här gången men den väntade tydligen tålmodigt på mig, i två månader, så att även jag skulle få uppleva kyla, snö och snålblåst.

Ja snön yrde så allt såg ut som dimma. Än värre var när man fick möte med stora bilar som dundrade förbi, då hade man ingen aning om var vägen gick överhuvudtaget. Körde så sakta,  att det som annars brukar ta 20 minuter tog 45! Men jag kom fram hel och hållen.

Jag har jobbat med den här brukaren i ca sex år och hon har fyllt 20 för ca 1 år sedan och till sommaren fick hon en egen lägenhet. Mamman har inrett den väldigt mysig och ombonad, så att det verkligen känns som ett trivsamt hem och det är det ju, plus att det är min arbetsplats, som att komma hem kändes det som.

Vid nio slutade min arbetstid och jag blev avbytt. Byltade på mig alla lager av kläder som man behövde för att inte frysa. När jag skulle köra ut från parkeringen så var där en stor vall. De hade plogat, men jag fastnade givetvis där. Lyckades efter ett tag att komma loss. Som sagt nu va det det plogat men vinden var lika stark om inte värre, för nu hade det blåst ut stora snövallar på vägen som man fick väja för. Så fort jag skruvade ner värmen en aning så frös snöflingorna omedelbart fast på vindrutan.

Klarade även hemvägen galant. Men väldigt trött och ont överallt av anspäningen att köra så uppmärksamt som möjligt. Höll krampaktigt i ratten och vågade inte vika en millimeter från vägen med blicken. Glad att jag klarade första dagen med så motigt väder. Då kändes det som att resten skulle gå lika bra.

När jag kom hem så kom jag ihåg ett teve program jag sett som handlade om Fraktaler.

 Ja en snöflinga är uppbyggd av fraktaler. När man gick i skolan var det inte alls lika roligt på matten att räkna med Fraktaler. Men nu  var det  intressant, när man såg alla bilder och det fantastiska att allt i naturen är uppbyggd på detta vis.

Sen hittade jag en sida på nätet och tänkte på allt roligt jag missat under julen, som den här fantastikska Fraktalen

Tänk att något så vackert som snöflingor, kan åstakomma en sån förödelse. Mandelbrot hette han som upptäckte snöflingans uppbyggnad. 

Tycker det är väldigt faschinerande  mönster, som används flitigt i design fast vi kanske inte alltid tänker på det. Minns en sådan färg glad tröja jag hade i min ungdom för ca 30 år sedan. Under flowe power perioden så florerade ju fantastiska mönster som var typiskt fraktal influerade

Benbrott och lite tyckasyndomsyndrom

Att det kunde gå så illa trodde väl ingen... Presis  så här såg min röngenbild ut, denna har jag hittat på nätet. Nu har jag blivit mycket tyngre, av allt skrot jag går och bär på. För nåt annat kan det ju bara inte vara bara eller?

Att bryta fotleden blev en omvälvande upplevelse för mig. Och jag kunde väl valt en annan tidpunk. Kan det vara mer olämpligt än en vecka före jul! Och inte hade jag en tanke på att fotografera min fot då. Ser att det är många som gjort det med gips och kryckor osv. Jag var så schockad de första veckorna att jag helt tappade fotfästet och jag kände mig som en "Sengångare" sov mest hela dagarna.

Video Sengångare

Sex veckor med gips och kryckor som jag aldrig förut gått med. Det fungerade inte alls i början. Det tog flera veckor innan jag överhuvudtaget klarade av det någotsånär och så hade jag en trappa att gå upp för. Så det blev bara till at hålla sig inomhus. Sen var det ju värsta vintern med kyla och snö, så jag hade absolut ingen  längtan ut. En annan sak som var jobbigt var att man kunde ju inte ta med sig något från rum till rum och till slut blev det så frusterandeatt jag helt enkelt parkerade mig i sovrummet och där samlade jag allt runtomkring mig. Det blev väldigt stökigt men jag nådde allt med lång griptång. Men jag saknade inget hade teve även där

Tyvärr så var man tvungen att släpa sig upp och äta ibland. Och jag har turen att ha en man som kan laga mat. Men han sätter alltid i extra grädde och smör i allt han lagar, så att det ska bli gott och det blev ju mitt fördärv. Mycke pasta blev det och det och det har satt sina spår. Sen tyckte jag så synd om mig själv att jag bara var tvungen att trösta mig med lite choklad, så min snälle man kom varje dag hem med en 200 grams Marabous chokladkaka som jag gladeligen satte i mig och jag mådde mycket bättre efter det. Hur många det blev vågar jag inte ens tänka på.  

Jag minns ännu Yvonne Lombards Maraboureklam

Mmmmmm........

Har nu börjat på sjukgymnastik, vattengympa, så skönt och man känner sig lätt som en fjäril i det 37 gradiga vattnet. Det lär jag få fortsätta med fram till sommaren åtminstone. Foten kanske aldrig blir vad den varit Får veta det först om ett år! Har inte svullnaden gått ner då så får jag leva med det. Känner av varje steg jag tar så jag lär aldrig glömma denna vinter.

En liten vårbild så man håller hoppet uppe

                  

På måndag så börjar verkligheten igen. Har suttit mycket vid datorn och varit ute på Facebook och lekt med Farmen. Har den här veckan försökt att att avgifta mig och dra ner på den tiden, för sen kommer jag varken att orka eller ha tid till det. Ser fram emot att återgå till arbetet på måndag. Sen får vi se vad som händer. Hoppas jag orkar efter allt nattsuddande som jag vant mig vid.

Ja det här var väl inte nån särskillt rolig historia, men hav förtröstan, jag är ny Men det som var roligt var att sätta in bilderna. Fortsätter tänka i mitt eget lilla universum