tisdag 16 mars 2010

Nostalgitripp

Ja så var den helgen över. Jobbade extra i söndags och de gick bra. Nu börjar jag som många andra att redan längta till nästa lediga helg. Men den infaller bara varannan vecka tyvärr.

Hade ett kontorsjobb en gång i tiden och då hade man ledigt varje helg. Just då kunde jag inte tänka mig att det fanns nåt annat alternativ. Trodde att alla hade det så. Men jag var ung och oerfaren. Nu är jag bara ung.

Mitt första riktiga jobb var som Kartriterska på Domänstyrelsen som låg i hörnet vid  slussen på den tiden. Jag var 18 år och det fanns hur mycket jobb somhelst. Hade gått en kurs för att lära mig rita kartor och texta med mall och för hand som man gjorde då. Jobbade några år där sen bytte jag till SGU, Sveriges Geologiska Undersökning. Där trivdes jag i det gamla Naturhistoriska museet, med dom slitna trapporna. Vi hade ett kontor längst ner i ett hörn. Jag stortrivdes med att rita kartor. Vi ritade inmutningar från Norrland. Det var guld fynd och andra  ädla metaller, som man mutade in. Trodde jag skulle ha det yrket hela mitt liv för det kändes så rätt. Hade många trevliga arbetskamrater som jag idag ibland tänker på och undrar hur det gick för dom i livet. Man försöker hålla kontakten till en början men den sinar så småningom av naturliga själ.

Det slutade med att jag fick en överansträngd muskel i min höger arm och fick skrivkramp och var tvungen att byta yrka.

Så då sökte jag till DBF "De Blindas Förening" som det hette på den tiden. Låg på söder, men vi flyttade ut till nybyggda större lokaler vid skogskyrkogården i Enskede och då bytte de namnet till "Synskadades Riks Förbund". SRF. Jag jobbade på "Talboken" där alla talböcker lästes in för synskadade eller andra som ville lyssna. Det var ett spännande kontorsjobb. Jag skulle hålla reda på alla böcker som lästes in och boka studio tid och sen skulle jag se till att det skickades en kopia till "Stim" så att författaren till boken också fick betalt. Jag höll också reda på inläsarnas tider och såg till att de fick betalt. Ja det var så mycket att hålla reda på att jag själv fick upprätta ett dokument där jag kunde pricka av att jag gjort allt. Jag fick också lära mig att sköta en studio, av en ung synskadad kille som annars skötte den, så att jag kunde byta av honom ibland.

Ja jag fick delta i det mesta på den tiden. Jag  fick också  vara med om stora förändringar, som när vi gick över från band till kassett. Det var en revolution då och  det varI BMsom var de första som fick distribuera kassetterna. Det var många om buden. Man fick åka på "mutresor" och såna saker och även jag fick följa med på allt och på stora middagar som vi bjöds på. Jag var ju chefens sekreterare altså.

Ja det här skulle ha kunnat vara jag ;)

Alla var kompis med chefen, en kille i min ålder, som var med från början och utvecklade Talboken. Ja vi hade mycket roligt tillsammans vi som arbetade där. Det var också då som det stora kontorslandskapet lanserades. Förut hade vi alla eget kontorsrum, men nu satt vi samlade i ett enda stort rum, med skärmar som insynsskydd. Sen byggdes det nya inläsningsstudios efter konsten alla regler och det var också nytt och mycket övertänkt om hur de skulle utformas. Vi var alla med och fick säga vad vi tyckte och så fick vi även vara med och bestämma om inredning, färger, möbler, hyllor och gardiner. Man kände att man var någon på den tiden.

 Jo den första datorn, hos oss i varjefall, kom då och vi stod alla och stirrade på den lilla fyrkantiga lådans skärm med en massa siffror som blinkade. Vi fattade inte ett dyft men men nickade och höll med, för alla var så uppjagade. Kommer ihåg att chefen sa att, "detta var framtiden".  Så rätt han hade.

Ja det var mycket som hände inom den sektorn. De som jobbade där var alla synskade på något sätt och de fick pröva på nya uppfinningar för att kunna se bättre. Man fick också träffa den tiden kändisar, för det var oftast de som läste in.. Ja åtminstonde romaner och noveller. Alla var så trevliga och vi var som en stor familj och gjorde saker tillsammans. En sammanhållning som inte finns idag. Sen fanns de dom som läste in matte böcker! Jag var djupt imponerad av att någon skulle kunna lära sig matte av att lyssna på någon som läste in olika tal och det var matte på hög nivå.

Den här gamla hederliga kulramen använde de synskadae killarna sig av för att hålla reda på kassetterna och på vilken sida de var av kassetten.  

Vi hade givetvis firmafester och julfester och alla det fester man kunde tänkas ha. Alla synskade hade en enorm humor och när de sprang på varandra i korridorerna så kunde man höra "Se dig för ditt J...a blindstyre" och såna saker. En gång på en julfest så skulle vi från talboken "uppträda" Ja vi skulle sjunga "Ser du stjärnan i det blå". Och då svarade en av killarna "Nääää"! Och alla skrattade gott.

Jag visste inget om synskade innan jag började där och hade väl fördomar som så många andra. Gick dom verkligen på teater? Tittade dom verkligen på teve? Gick dom verkligen på Bio? Åkte dom verkligen på semester till Kanarieöarna? Ja dom till och med renoverade sitt hus spikade och målade om och tapetserade! Ja och mycket mer. Jag var mäkta imponerad. Det här var alltså över 40 år sedan.

Jag lärde mig också punktskrift på Braille som säkert fortfarande används idag men nu har den väl vidareutvecklats. Fast punkterna är nog desamma. Den bestod av 6 tangenter. Tre på varje sida för varje hand. Jag kunde också till slut läsa skriften med ögonen men aldrig med händerna.



De var dom som var så duktiga att dom läste den första raden med ena handen ,samtidigt som dom läste den andra raden med den andra handen och dom läste lika, om inte snabbare , än vi som läste med ögonen

Jag minns en tråkig sak, som hände två synskade tjejer som var i 20 års åldern. De var  modiga och tog en solresa tillsammans. Den slutade med att de satt på rummet i tre veckor utan att våga gå ut! Ingen brydde sig och ingen saknade dom tydligen heller? Normalt så brukar ju guiderna engagera sig lite grand och tala om vad dom kan göra och tipsa om saker och ting. Men dom hade väl otur. Kanske var dom för blyga och  tillbakadragna också. Men det var modigt av dom tyckte alla. Andra hade gjort det före dom och det hade gått bra. Ja jag tyckte att alla var modiga.

Ja jag saknar den tiden, jag är glad för det jag fått uppleva. Det har gett mig livserfarenhet som jag nu försöker samla ihop och trä upp på ett pärlband.


1 kommentar:

candela sa...

ljuvligt att läsa ..lite liknande känsla för mej då jag kom till Stockholm .vänligare allt var möjligt