torsdag 26 april 2012

Så drivs vi, vilsna själar....




Så drivs vi, vilsna själar, fram

från lägerbål till lägerbål,

vet ingenting om nästa rast

och ingenting om resans mål --

vet, att här växlar natt och dag,

tung kväll och väldig soluppgång,

och att vår resa än syns kort

och än för obarmhärtigt lång.



Jo, vi vet mer: en sömnlös natt

lyssnar vi tyst i hemlig skräck

in i vårt inre, till ett sorl

som av en underjordisk bäck

eller en snäckas svaga sus,

där ändå hela havet hörs,

och i vår bävan slutar vi

att fråga vilken väg vi förs.



Så drivs vi, vilsna själar, fram

från lägerbål till lägerbål,

vet ingenting om nästa rast

och ingenting om resans mål,

men känner att vårt hjärta dras

oemotståndligt utan val

in mot ett okänt hemmets hav,

som sorlar djupt i snäckans skal

Karin Boye


6 kommentarer:

Anonym sa...

Å vilken fin dikt Helena!
Agneta

Vanja sa...

Vackert!

candelia sa...

"ett hemmets hav som sorlar djupt i smäckans skal" å en sån underbar tröstefull Boye dikt du hittat !!

Ord som kan bära över djupa vatten och mörka passager i livet .Så sant samtidigt vi vet inte vad som dyker upp i livets olika vindlingar ..men andra som gått före kan stötta oss ..

Sfinxen46 sa...

Tack Anonym, Vanja och Candela!

JAg skrev den inatt halv ett, till minne av min alra bästa vän, som för tre år sedan valde att lämna denna veklighet, inför en annan, denna dagen.
Kramar till Er Alla

Anonym sa...

Mycket vacker text. Karin Boye hade verkligen känslan för "det skrivna ordet".
Kram, go´aste Helena! / Rozie

Anonym sa...

♥ Kram ♥