Så drivs vi, vilsna själar, fram
från lägerbål till lägerbål,
vet ingenting om nästa rast
och ingenting om resans mål --
vet, att här växlar natt och dag,
tung kväll och väldig soluppgång,
och att vår resa än syns kort
och än för obarmhärtigt lång.
Jo, vi vet mer: en sömnlös natt
lyssnar vi tyst i hemlig skräck
in i vårt inre, till ett sorl
som av en underjordisk bäck
eller en snäckas svaga sus,
där ändå hela havet hörs,
och i vår bävan slutar vi
att fråga vilken väg vi förs.
Så drivs vi, vilsna själar, fram
från lägerbål till lägerbål,
vet ingenting om nästa rast
och ingenting om resans mål,
men känner att vårt hjärta dras
oemotståndligt utan val
in mot ett okänt hemmets hav,
som sorlar
djupt i snäckans skal
Karin
Boye
6 kommentarer:
Å vilken fin dikt Helena!
Agneta
Vackert!
"ett hemmets hav som sorlar djupt i smäckans skal" å en sån underbar tröstefull Boye dikt du hittat !!
Ord som kan bära över djupa vatten och mörka passager i livet .Så sant samtidigt vi vet inte vad som dyker upp i livets olika vindlingar ..men andra som gått före kan stötta oss ..
Tack Anonym, Vanja och Candela!
JAg skrev den inatt halv ett, till minne av min alra bästa vän, som för tre år sedan valde att lämna denna veklighet, inför en annan, denna dagen.
Kramar till Er Alla
Mycket vacker text. Karin Boye hade verkligen känslan för "det skrivna ordet".
Kram, go´aste Helena! / Rozie
♥ Kram ♥
Skicka en kommentar