Filmisar

Vem minns inte den gamla goda tiden då man samlade på filmisar?

Det var då min brottsliga bana började och slutade i samma veva.

Kom inte riktigt ihåg vilken klass jag gick i men i dom lägre och där fanns en förslagen tjej

som visste ett knep, sa hon, hur att inhandla filmisar utan att det kostade något.

Vi var väl en fem stycken som införlivades i knepet och så stegade vi alla iväg

till en liten tobaksaffär i närheten av skolan.

Vi vill titta på filmisar, sa den förslagna. Mannen kom fram med en liten låda med filmisar, som låg packade i buntar, men det var inte så många i den säkert bara sju åtta stycken. Nu skulle vi alla ta en bunt och stoppa i fickan, var det sagt och så gjorde vi. Jag var sist. Nu sa den förslagna att vi inte skulle ha några och började stega mot dörren. När jag hade tagit mitt paket var det bara två eller tre kvar och det var ju så uppenbart vart dom tagit vägen.

Nu rusade mannen till dörren och låste den och skrek och hade sig. Jag tog snabbt upp min filmis och kastade tillbaka den och det gjorde de andra också medan han låste dörren. Sen stod vi där som små oskyldiga änglar och förstod ingenting för nu var alla filmisar tillbaka i lådan.

Så smarta vi var.

Efter den upplevelsen så slog det över helt för mig.

Aldrig mer att jag ens funderade på att försöka ta något, vilka förslag jag än fick.

Brottets bana var över för min del.

Jag blev helt enkelt skräckslagen när mannen låste dörren och inga andra fanns i affären.

Men det var en snäll man för han öppnade dörren igen, men

vi var intevälkomna tillbaka sa han.

Egentligen skulle jag tacka den mannen för att han fick mig in på rätt bana i livet. Men tyvärr så är det nog lite sent påtänkt nu.

Tänkt vilka minnen som dyker upp i ens hjärnvindlingar

bara för att jag började tänka på filmisar.

Undrar vad mer som finns dolt som man förträngt under alla år?

Ja det var allt som dolde sig

 i mitt lilla universum

för tillfället. 

Lappsjuka och Nostalgi

                                                                   Lappsjuka

En person som fått lappsjuka känner ett starkt panikartat begär av socialt umgänge vilket gör att personen i fråga känner sig instängd. Tillståndet botas enkelt genom att träffa folk.

Hallå!!! Ja jag tror jag lider av den sjukan. Har efter ett års ensamboende och ännu inte anpassat mig till det. Tänk om jag inte är gjord för det?

Som sagt enkelt att bota om "medicin" finns i närheten. Kanske på flaska? Jamen det finns ju det! Men det fungerar inte längre på mig. Tar jag ett halvt glas vin somnar jag enbart. Men hur kul är det att dricka vin ensam? Sen finns det faktiskt inte piller som botar ensamhet eller uppfinner sällskap. Om det inte skulle vara så att man började prata med sig själv då:)

.

Kommer jag nu att bli en grinig, gammal, såkallad, kärring tro?
.

När jag var liten bodde jag på Maria torget på söder och där gick det omkring en gammal dam i lång svart kjol och hötte åt alla barnen med sin käpp. Men kanske hon blev retad? Sånt tänkte man inte på då, utan bara att hon var elak och så var man rädd för henne. Stackars dam hon kanske var ensam.

Nu vill jag flytta in till stan som jag bor två mil ifrån. Men det är inte så lätt att få en lägenhet. Står givetvis i bostadskö. Då kan man kanske se någon promenera förbi ens fönster åtminstone. Ja om man bor på nedre botten då som jag drömmer om. Här susar bara bilarna förbi. Men det jag fasar mest för, är att flytta en gång till. Hellst skulle jag vilja sälja allt jag äger och har för att börja om på nytt och ha en mer minimalistisk stil i mitt hem i ställe för plottrigt, så kallat hemtrevligt. Så mycket minnes saker och pynt. Hu, vad man har samlat på sig med åren. Ändå har jag slängt en hel del varje gång jag flyttat.

Men ett hem, vad är det? Har bott på så många ställen i mitt liv att jag inte vet vilket jag ska kalla hem? Fast det är väl där man bor för tillfället antar jag. Det ursprungliga hemmet är väl det man levde i de första åren av sitt liv. I Sverige har jag då haft fyra hem under min ungdom och på Åland sådär en fem sex. Ja ställen där mina föräldrar lämnat mig i förvar medan dom försökte göra kariär i Sverige. Det var farmor, mormor, mostrar och bekanta.

Sen har jag ju haft egna hem en sådär fem stycken. Hur många hem har jag haft allt som allt tro? Jo på 15 olika ställen har jag bott som jag kallat hem, 16 med det senaste. Ibland undrar jag hur det skulle kännas att ha bott på samma ställe i hela sitt liv? Är eller blir man en tryggare människa då? Egentligen så är jag riktigt kluven. Har alltid stått med ett ben i varje land.



Försöker minnas när jag kände någon riktig trygghet sist. Den trygghet jag minns är när jag bodde hos en av mina mostrar på Åland och vi hade stortvätt nere vid sjön där det stod en stor järngryta och kokade och så bankade man tvätten på bryggan. Undrar hur dom händerna mådde i det kalla vattnet? Under tiden lekte vi barn där lyckligt ovetande om det mesta och badade i såplöddret. Sen var det kaffet som man malde i en kvarn som hängde på väggen, efter att man rostat bönorna i ugnen. Det doftade trygghet och för att inte tala om Pannkakor med sirap! Detta är ren och skär nostalgi.

Men av någon anledning är det just detta som finns klarast i mitt minne just nu. Önskar jag mig tillbaka till barndomen tro? Är det så när man blir äldre? Hur gammal är jag egentligen? Herre min skapare jag är ju bara 65! Har bara en liten svacka just nu får vi hoppas.


Tyvärr fungerar min dator ännu och jag har helt tappat lusten för städning. Jag som en gång var pedant när det gällde det. Hur mycket värre kan det bli tro? Känner mig riktigt gnällig nu. Men någonstans måste det väl få komma ut.

Fler bilder som stannat i mitt minne är när min moster kokade hallonsylt på vildhallon hon plockat i bergsskrevor bakom huset. Den doften glömmer jag aldrig. Eller när jag var hos farmor och det blev kattungar. Vilken lycka att få snusa på och hålla dessa små liv. Hos mormor plockade man stickelbär och så fick man kamferdroppar på en sockerbit. Det hjälpte alltid när man var sjuk.


Nej nu har jag förirrat mig långt tillbaka i minnenas virrvarr och känner en stor saknad efter något som jag aldrig mer kommer att få uppleva. Den gamla goda tiden. Trodde aldrig jag skulle säga det Ler...

Vad är normalt egentligen? Är det att försöka vara som man tror att alla andra tror att man ska vara tro? När är man bara sig själv egentligen? Men egentligen är man ju inte bara på ett sätt utan på flera. Det gäller väl då att kombinera alla sina jag, till en helhet. Hur lätt är det då? Känner mig ofta splittrad och spretig och kan inte bestämma mig för vad jag egentligen vill och inte vill. Beslutsångest så det bara stänker om det. Ja jag tänker på tårarna som kommer till slut. Tänk om livet bara vore glaskart. Så enkelt allt då skulle vara. Det gäller att hålla drömar vid liv. Mina har försvunnit för tillfället.

Solomon Burke - Only a Dream

Ja det var den lilla nostalgitrippen

från mitt eget lilla universum

Augustenbad En sommar

Här kommer en annan bok som jag kan rekommendera.

Riktigt underhållande.

Skriven av Anneli Jordal

"Till den välrenommerade kurorten med dess hälsobringande vatten anländer huvudpersonen Andreas, dittvingad av sin hustru och dennas familj, för att bli av med sitt alkoholberoende.

Mot en skenbart idyllisk sommarbakgrund, komplett med frodig grönska och högsommarvärme, utspelar sig så ett tragiskt drama i det lilla formatet, som kretsar kring

 klasstillhörighet, självbedrägeri och svek".

Andreas syn på gymnastik för kroppen lyder som nedan

"Den enda träning en modern man behöver är handrörelsen när gåspenna gör piruetter

på pappersarken, benen som sträcks vid flanerandet mellan kaféerna i Kungsträdgården och turen förbi Jakobs kyrka till Rydbergs bar. Och framför allt ansiktsgymnastiken

under kyssakten på den älskades mun...och det härliga

som kunde följa därpå".

 Alla som kom till Augustenbad samtidigt fotograferades i grupp

Ett foto från den tidsepoken.

Man ska läsa boken med den bilden

på nätthinnan. Det gjorde jag

Ja det var allt från mitt lilla universum

för den här gången

Björn Ranelid

Kände för att dela med mig av det lilla jag har

Har just haft en period då jag fick lust på att läsa igen.  Har bland annat läst  "litteraturens Zlatan",  Björn Ranelid, för 3e gången.
Första boken jag läste av honom var Den överlevande trädgårdsmästaren (1983)  Det var över 20 år sedan och den boken blev jag mäkta imponerad av därför att det var det vakraste jag läst i text och handling, tyckte jag då. Jag har tänkt läsa om den för att se om jag tycker samma sak idag.

Den andra boken jag läste var Tusen kvinnor och en sorg (1998) Den blev jag också väldigt tagen av.

Just nu har jag läst boken Synden (1994).

 Det var en stark handling och givetvis väldigt vackert skrivet men nästan för mycket av alla vackra omskrivningar. Tyckte den blev väldigt tung och svårläst på grund av detta. Allt tar mycket längre tid då man måste känna och smaka på orden för att förstå dom riktigt.

Ett litet smakprov bara från första sidan.

"Min far stod längst ut i en dröm och lutade sig över kvinnan, när jag föddes. Den skrev på insidan av hans ögon. Barnmorskan såg genom glasäpplets skal.

Ljuset hittade en söm i honom. Sedan gick han till gamle Viktor och ville höra kyrkklockorna vid solnedgången: Vi fick en son. Han är välskapt och grann. Ingrid och jag väntade i åtta år.

Länge drog han händerna mot kvinnans kropp och lät dem mötas i en bön nära skötet: Skänk mig ett barn. Låt min säd stillna i dig.

Äntligen förstod han att världen slutade i fingerblomman.

Många hörde att han släpade en skugga efter sig.

Vem visste att duvan blinkade så hastigt att det bara blev en skymt av pärlemor som torkade gång på gång. Mera gav inte människorna i byn av sina själar.

Han berättade för alla i hamnen. De var inte vana vid att se honom där. Fiskare och skeppare hade inte mycket gemensamt med Sven Rohde. Orden var ömtåliga, levande ljus, men ändå blåste den första han mötte ut dem och flinade.

Där stod Fredrik Post med ett ansikte av grått pulver som skulle upplösas, innan natten föll. Det var bättre att ha en hand full av sanning än garn som sprängdes av fångsten. Därför vände han ögonen och visade öppet att han länge sörjt.

Han hade fiender. Någon drog en svart rad ur dagens tidning och höll dolken framför sig. På väg hem tänkte han på sitt liv. Kvinnan var vacker och god mot honom".

Ja såhär ser det ut sida upp och sida ner i över 300 sidor. Hela tiden nya omskrivningar och man förvånas över att ordvindlingarna aldrig tar slut? Men det gör dom inte. Fantastiskt tycker jag.

Jag fortsätter med min läsning. Men Ranelids böcker är så starka så man får ta en i taget. Det tar tid att smällta allt, både ord och handling. Få se vilken bok det blir nästa gång. Det finns många att välja mellan.

Ja det var allt jag hade att komma med

från mitt lilla universum

Vart är vi på väg...



Inga andra tycks vaka över oss

Kissblöjorna vägs.... Vart är vi på väg? Vad mer kan göras för att kränka våra äldre? Trodde allt var gjort och att någon reagerat ?

Jag känner stor ångest inför att kanske själv hamna där en dag. En dag när jag inte har något val. En dag när jag en dag har ett vaket ögonblick och inser var jag är och vad som händer. Hur mår jag då?

Jag känner skam över mänsklighetet. Hur kan de styrande bara låta allt fortgå? Hur många gånger har man inte utrett missförhållanden inom äldrevården?

Ja det var bara en liten undran

från mitt lilla universum



"Arbete befordrar hälsa och välstånd och...

...förhindrar mången tillfällen till synd". Är det så? Och vem skrev egentligen de orden? Jag tror de flesta skulle svara att de är typiskt Lutherskta ord, men...

Enligt  Bloggen "Tidens Tecken" så säger han att; "I själva verket kommer citatet från den inhemska och helsvenska katekesutläggning som fastställdes 1810 och som hade ärkebiskopen Jacob Axelsson Lindblom som huvudman. Där stod det dessutom “arbetsamhet” i stället för arbete i utläggningen av det sjunde budet. Det var denna sentens som det svenska folket tvingades plugga in fram till 1878 då en ny katekesutveckling antogs".

Men jag tror lite på citatet, i varjefall i mitt fall. Därför att jag fungerar bättre om jag har jobb. Ju mer jag jobbar desto mer kreativ blir jag. Det där med att, arbete och pengar inte är allt, det gäller bara dom som har arbete och pengar.

Har alltid haft en positiv syn på hur det skulle komma att bli när jag skulle bli pensionär. Positiv och naiv. Jag skulle bli en glad pensionär, hade jag bestämt mig för. Tänkte aldrig på att jag också skulle vara frisk och hur det skulle kännas att inte längre ha något och jobb och några arbetskamrater.

Det känns tomt och bottenlöst att vakna på morgonen och inte veta hur ens dag blir utan arbete. Säkert många som inte håller med mig, men vi är alla olika. Jag har alltid ägnat mig åt en massa hobbies men plötsligt så verkar alla hobbies meningslösa. Orkar inte börja med något. Jag som förut visste presis vad jag skulle göra när jag blev pensionär. Jag skulle inte ha tråkigt en minut, det visste jag. Men jag visste inte hur min hjärna fungerar. Jag tror jag är inne i en existentiell kris. Hur kommer man ur en sån tro?

Trots att jag läst mängder av populärpsykologi och andlighet under 30 år så vet jag inte hur jag ska förhålla mig till mina egna negativa tankar. Man vet hur man ska tänka men att göra det är svårare. Det är som att säga "Tulipanaros" men HUR gör man den? 

Ja jag förväntar mig inget svar. Jag bara skriver för att se vad jag kommer fram till. Jag har börjat tänka mycket på min barndom och hur jag var och om det finns något kvar av den i mig? Jag vet att jag alltid älskat änglar och vackra bokmärken. Det finns fortfarande bland mina intressen. Vad har jag annars gjort i mitt liv förutom jobbat? När det gäller hobbies så har jag prövat på det mesta som har varit poppulärt under åren. Har alltid gått någon kurs i något.

De gamla vanliga då att virka, sjalar, sockor, tofflor, tröjor, mössor, babykläder, sticka, ja allt möjligt och sy. I tonåren vågade jag mig på både tajta kjolar och byxor. Väva, färg & form, måla på glas, göra smycken. Jobba i trä, näver, skinn, keramik, makrame, måla, sy kläder till barbie och gjorde sängar och fåtöljer i trä.

Lite Barbie fixerad ett tag eftersom när jag var liten så hade jag aldrig någon fin docka. Det fanns en tygdocka som man kunde köpa lösa huven till och jag glömmer aldrig det första där ögonen kunde blinka. Vilken lycka! Ja jag kan inte komma på allt jag gjort men mycket är det.

Är det inte nu jag borde börja att sticka och virka igen? Är det inte det pensionärer gör? Men än så länge har jag inte kommit in i pensionärsrollen, av någon anledning? Kanske borde jag gå med i Pensionärspoolen ? Där kan jag bli uthyrd för en billig penning och känna mig som en behövd människa.

 Allt känns inte alls som en dans utan bara segt och jobbigt. Som att klafsa fram i tjära. Trögt, väldigt trögt. Att lata sig är bara skönt när man har jobbat en dag.

Känner inte ens för att städa längre. Jag som i princip har varit perfektionist. Ska det vara städat ska det även vara städat i alla skåp och lådor. Då först har jag varit nöjd. Jag lider lite av att det inte är det idag. Fast samtidigt tycker jag det är lite orimligt. Men visst vore det skönt att ha det så och veta var allt finns. Alla saker på rätt plats.

Men jag har ju min dator och känner jag mig ensam så är det bara att gå ut på Facebook för där finns ett annat liv.

Nä nu orkar jag inte spåna mer för då spårar jag väl ur helt. Men visst är det kul med datorer och inter nätet. Ja det är ju som en enda stor stickad tröja som värmer alla.

Det var allt för dag, från mitt lilla universum