Lappsjuka och Nostalgi

                                                                   Lappsjuka

En person som fått lappsjuka känner ett starkt panikartat begär av socialt umgänge vilket gör att personen i fråga känner sig instängd. Tillståndet botas enkelt genom att träffa folk.

Hallå!!! Ja jag tror jag lider av den sjukan. Har efter ett års ensamboende och ännu inte anpassat mig till det. Tänk om jag inte är gjord för det?

Som sagt enkelt att bota om "medicin" finns i närheten. Kanske på flaska? Jamen det finns ju det! Men det fungerar inte längre på mig. Tar jag ett halvt glas vin somnar jag enbart. Men hur kul är det att dricka vin ensam? Sen finns det faktiskt inte piller som botar ensamhet eller uppfinner sällskap. Om det inte skulle vara så att man började prata med sig själv då:)

.

Kommer jag nu att bli en grinig, gammal, såkallad, kärring tro?
.

När jag var liten bodde jag på Maria torget på söder och där gick det omkring en gammal dam i lång svart kjol och hötte åt alla barnen med sin käpp. Men kanske hon blev retad? Sånt tänkte man inte på då, utan bara att hon var elak och så var man rädd för henne. Stackars dam hon kanske var ensam.

Nu vill jag flytta in till stan som jag bor två mil ifrån. Men det är inte så lätt att få en lägenhet. Står givetvis i bostadskö. Då kan man kanske se någon promenera förbi ens fönster åtminstone. Ja om man bor på nedre botten då som jag drömmer om. Här susar bara bilarna förbi. Men det jag fasar mest för, är att flytta en gång till. Hellst skulle jag vilja sälja allt jag äger och har för att börja om på nytt och ha en mer minimalistisk stil i mitt hem i ställe för plottrigt, så kallat hemtrevligt. Så mycket minnes saker och pynt. Hu, vad man har samlat på sig med åren. Ändå har jag slängt en hel del varje gång jag flyttat.

Men ett hem, vad är det? Har bott på så många ställen i mitt liv att jag inte vet vilket jag ska kalla hem? Fast det är väl där man bor för tillfället antar jag. Det ursprungliga hemmet är väl det man levde i de första åren av sitt liv. I Sverige har jag då haft fyra hem under min ungdom och på Åland sådär en fem sex. Ja ställen där mina föräldrar lämnat mig i förvar medan dom försökte göra kariär i Sverige. Det var farmor, mormor, mostrar och bekanta.

Sen har jag ju haft egna hem en sådär fem stycken. Hur många hem har jag haft allt som allt tro? Jo på 15 olika ställen har jag bott som jag kallat hem, 16 med det senaste. Ibland undrar jag hur det skulle kännas att ha bott på samma ställe i hela sitt liv? Är eller blir man en tryggare människa då? Egentligen så är jag riktigt kluven. Har alltid stått med ett ben i varje land.



Försöker minnas när jag kände någon riktig trygghet sist. Den trygghet jag minns är när jag bodde hos en av mina mostrar på Åland och vi hade stortvätt nere vid sjön där det stod en stor järngryta och kokade och så bankade man tvätten på bryggan. Undrar hur dom händerna mådde i det kalla vattnet? Under tiden lekte vi barn där lyckligt ovetande om det mesta och badade i såplöddret. Sen var det kaffet som man malde i en kvarn som hängde på väggen, efter att man rostat bönorna i ugnen. Det doftade trygghet och för att inte tala om Pannkakor med sirap! Detta är ren och skär nostalgi.

Men av någon anledning är det just detta som finns klarast i mitt minne just nu. Önskar jag mig tillbaka till barndomen tro? Är det så när man blir äldre? Hur gammal är jag egentligen? Herre min skapare jag är ju bara 65! Har bara en liten svacka just nu får vi hoppas.


Tyvärr fungerar min dator ännu och jag har helt tappat lusten för städning. Jag som en gång var pedant när det gällde det. Hur mycket värre kan det bli tro? Känner mig riktigt gnällig nu. Men någonstans måste det väl få komma ut.

Fler bilder som stannat i mitt minne är när min moster kokade hallonsylt på vildhallon hon plockat i bergsskrevor bakom huset. Den doften glömmer jag aldrig. Eller när jag var hos farmor och det blev kattungar. Vilken lycka att få snusa på och hålla dessa små liv. Hos mormor plockade man stickelbär och så fick man kamferdroppar på en sockerbit. Det hjälpte alltid när man var sjuk.


Nej nu har jag förirrat mig långt tillbaka i minnenas virrvarr och känner en stor saknad efter något som jag aldrig mer kommer att få uppleva. Den gamla goda tiden. Trodde aldrig jag skulle säga det Ler...

Vad är normalt egentligen? Är det att försöka vara som man tror att alla andra tror att man ska vara tro? När är man bara sig själv egentligen? Men egentligen är man ju inte bara på ett sätt utan på flera. Det gäller väl då att kombinera alla sina jag, till en helhet. Hur lätt är det då? Känner mig ofta splittrad och spretig och kan inte bestämma mig för vad jag egentligen vill och inte vill. Beslutsångest så det bara stänker om det. Ja jag tänker på tårarna som kommer till slut. Tänk om livet bara vore glaskart. Så enkelt allt då skulle vara. Det gäller att hålla drömar vid liv. Mina har försvunnit för tillfället.

Solomon Burke - Only a Dream

Ja det var den lilla nostalgitrippen

från mitt eget lilla universum