söndag 7 mars 2010

Svart eller vitt

Ja som vanligt blev det inte som jag tänkt mig. Det hade gått bra hela veckan, en natt och två kvällstider. Det var dom två 13 timmars dagarna i helgen jag nu skulle klara av och jag var så glad och lycklig att jag kommit "hem" igen. Ja det känns som mitt andra hem. Vi hade en mysig lördag min brukare och jag. Var så ivrig att jag glömde att vila min fot då och då. Jag bara är sån, både på gott och ont och det blev det sista den här gången.


När jag vaknade på söndagmorgon så kunde jag inte stå på mitt ben, Bröt ihop fullständigt. Såg bara mörker framför mig, sittandes i en rullstol och inte kunna göra någonting. Ja det är ju typiskt mig, det med. När det gäller mig själv och mitt mående, så är det antingen svart eller vitt.


Det värsta var att jag visste att det inte fanns någon vikarie att få tag på med så kort varsel och att det skulle bli natten som skulle få ta smällen. Det gjorde inte saken bättre. Men vad gör man? Kunde bara inte gå! Hade mer värk i fot och ben nu,  än när jag bröt foten. Som tur var så var så fick jag förståelse för att jag inte kunde komma till jobbet. Men att överlåta 13 timmar till någon annan kändes inte bra och så mådde jag dåligt över det med.

Upptäckte också att jag fått ont och kramp i den andra höften också, därför att jag gått fel antagligen. Har vilat hela dagen och det började kännas bättre på eftermiddagen. Hade kramp förut så fort jag rörde mig men den har nu släppt.

Ja jag har talat med min arbetsledare och jag ska fortsätta, för det är bara en natt och två eftermiddagar den här veckan. Sen får jag ta det väldigt lugnt hemma. Jag har givetvis gjort för mycket här med, fast jag inte tyckt jag gjort nånting! Det var ju så roligt att äntligen kunna göra något, men nu vet jag var min gräns går.

Hittade en intressant konstnär när jag letade efter svartvita bilder, Liselotte Watkins, länken går till en annan Blogg som skriver om henne. En ung, ny, levande konstnär som verkar väldigt inne, om jag inte missuppfattat det. Har bott i New York i fem år med bor nu i det vintervita Sverige på söder, tror jag.  ja på alla sidor och Bloggar jag gick in på så lovprisade man henne. Hon har tydligen också en egen Blogg .

Jag blev också väldigt fascinerad av hennes bilder och kunde bara inte låta bli att ladda ner en massa. Det finns hur många som helst. Ja jag ska försöka att inte överdriva, som vanligt. Men tar med några. Kan bara inte låta bli.



Ja det blev inte bara i svart och vitt för lite färg i livet måste man ju ha. Men henne färger är ganska sparsmakade och det tilltalar mig. Hon betecknas väl som mode konstnär  skulle jag tro.

Hon har skrivit en bok också som jag gärna skulle läsa men som sägs vara slut överallt men den kanske går att få tag på. Vi får se.



3 kommentarer:

Agneta sa...

Är så ledsen för din skull!
Jag förstår att du är jättebesviken och hemskt att du har så ont.

Du får lära dej att känna igen signalerna innan du går över gränsen.

Känner mej så nere idag, vet inte varför. Ska lägga mej nu.
Varm kram
Agneta

manotanten sa...

usch med foten, hoppas det går över... du får försöka ta det lugnt iaf... fast det är svårt det förstår jag

härliga bilder av Watkins... kollade hennes blog... gillar verkligen... både de m färg o framför allt de utan!

Sfinxen46 sa...

Agneta; Har inte kollat kommentarerna så det blev att jag svara på den före denhär först;) Ja jag är som jag är Kan bara inte göra något med måtta. Vet det men försöker nu att tänka mig för hela tiden Jag måste gå jätte sakta om jag inte ska halta tex. Får ont i andra höften annars;(

Nu kommer ditt humör oxå att vända när solen kommer fram;)


Manotanten; Ja visst var de häftiga;) Man hittar så mycket på nätet. Vad gjorde man förut när internet inte fanns? Känner mig mera med i världen nu när jag har tillgång till allt detta.