Det började 2009 i april då min mor gick bort och två dagar efter hennes begravning tar min bästa vän sitt liv. Jag bröt fullkomligt ihop. Men jag kämpade på och jobbade igen efter en veckas ledighet. I december bryter jag min fotled väldigt illa så den splittrades i en massa bitar. Det blev aldrig bra försökte börja jobba igen efter att gipset tagits bort men i maj 2010 orkade jag inte längre trots starka smärtstillande. Då tillät jag mig igen att känna smärtan av de som gått bort så jag bröt ihop igen och sjukskrev mig.
I juni på midsommardagen fick jag en hjärtinfarkt när jag var i Norrtälje och hälsade på en väninna. Det blev operation på KS och hem till Uppsala sjukhus några dagar innan jag kom hem till Tierp igen.
Nu skulle man leva ett sunt liv och sluta röka och sånt men jag klarade inte det. Mådde så dåligt. Mitt förhållande var inte det bästa just då så vi hade börjat prata om skilsmässa när jag skulle gå i pension i november 2011. Sagt och gjort så i maj 2011 så flyttade jag tillbaka till Norrtälje där jag förut bott i många år. Vi beslöt oss för att vara vänner och hålla kontakten.
2010 flyttade min brukare till Norrtälje och det var därför jag flyttade tillbaka för jag ville fortsätta jobba hos henne. Jag trivdes väldigt bra. Och ja jag fick tillbaka mitt jobb som vikarie fast jag gått i pension. Jag var glad och nöjd och åkte och hälsade på i Tierp de helger jag inte jobbade.
2012 i april så gick min exman bort i sömnen. Skulle ha varit där den helgen men fick jobb i sista stunden. Nu började jag må riktigt dåligt och bytte min antidepressiva medicin. Jag hade lyckats få en lägenhet två mil utanför Norrtälje med sju underbara lite äldre grannar. Vi umgicks mycket och fikade ofta tillsammans och allt var frid och fröjd. Jag jobbade på och tyckte om min nya lägenhet.
Men under åren som gick så gick den ena efter den andra bort. Tillslut var alla borta 2017. Mådde inte bra och undrade om man verkligen skulle må så dåligt fast man åt antidepressiv medicin? Så i år för några månader sen hade jag nått botten då jag tänkte tankar som att det var meningslöst att leva. Nej tänkte jag så kan det inte vara jag vill se hur jag egentligen mår Hur dåligt kan man må egentligen? Så jag började sakta trappa ner medicinen.
Till min förvåning började jag bara må bättre och bättre. Minns inte ens när jag mått så bra? Det kändes som om allt var nytt och spännande och att livet var värt att leva. Jag hade sörjt i nio år och nio personer hade gått bort. Nu var det dags för mig att släppa sorgen och börja leva igen.
Ja där är jag just nu och har haft en fantastisk sommar på alla sätt. tillbringat mycken tid hos min mellansyster Gunilla på Åland i våra föräldrars sommarhus som hon tagit över. Vilket hon jobbat hårt på att underhålla och göra det så fint. Fick sova i mitt barndoms rum och hela min barn och ungdom kom tillbaka till mig. Jag kunde plötsligt samla tankarna och mindes saker jag inte förut gjort. det kändes som ett mirakel. Jag upplevde nu allt så klart så det kändes som om jag legat i koma de sista åren. Min minsta syster Eva Lena har under åren alltid tagit sig tid att komma och hälsa på var tredje vecka och det känns nu som om vi också fått bättre kontakt
Har inte jobbat på två år men bestämde mig igen för att fråga om de behövde en vikarie på 70+ och det behövde det. Så glad jag blev. Så nu har jag jobbat två pass och efter andra passet så föll allt på plats igen och jag kände mig "hemma".
Ja därför kände jag nu att det var dags att ta upp bloggandet igen. Lite har jag dokumenterat av det som hänt i bloggen. Få se nu om jag orkar genomföra det hela för jag vill så gärna skriv därför att jag tycker det är roligt.
Det får bli allt för den här gången
Från mitt lilla universum
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar