onsdag 21 april 2010

En Natt på Akuten

Ni är hjärtligt välkomna att skriva en kommentar om ni känner för det!
Men just nu kan man bara kommentera
genom att klicka på klockslagetför inlägget.
Felet är under utredning



God Morgon!
Vilken underbar natt! Nu har jag inte längre klippkort på Akuten
utan nu har jag gjort en prenumeration.
Det börjar bli riktigt pinsamt, när dom börjar att känna igen mig, på
Akademiska. Ja här i Tierp känner dom mig sen gammalt.
Hela historien började i går kväll vid nio. Jag satt här framför datorn
och läste mina bloggar, som vanligt. Plötsligt får jag en
obeskrivlig smärta i magen. Efter en kvart gav jag upp
och förstod att jag måste göra något åt det.
Ringde Akuten här i Tierp och undrade om jag eventuellt blivit
matförgiftad, eftersom jag två timmar tidigare ätit kyckling.
Hon trodde inte det utan bad mig komma ner.
Det tar två minuter att gå, men det var inte
att tänka på. Så min man körde mig dit.
Väl framme så var det inte en människa där som vanligt  när jag kommer.
Efter en timmes provtagning och ett samtal, med en läkare,
som såg ut som ett frågetecken, skrev han ut en remiss
till Akuten på Akademiska. Han ringde efter Taxi
och chauffören kom in och skulle hämta mig.
Då bröt jag ihop och frågade om jag inte kunde få något smärtstillande
för det kändes som om jag bara inte skulle klara en minut till.
Först skulle jag inte få det och chauffören såg misstänksamt på mig och
undrade nog vad det var han skulle forsla för överspänd äldre dam.
Jo jag fick en tablett och vi åkte.
Väl framme så hade smärtan inte lättat något, utan jag fick
snyftande dra min historia igen. och sen fick jag
komma in direkt, trots att det satt en massa andra
människor i väntrummet, som också såg lidande ut
Såg en skylt, där det stod, att
"Vi tar de sjukaste först" och det lät ju betryggande.
Fick en brits och lade mig tacksam ner. Och det dröjde inte lång tid
innan det kom en leende sköterska och la en sval hand
på min panna och fråfade om jag hade feber.
Det hade jag inte. Klockan dade då blivit elva
och jag såg en vit rock, som fladdrade ut och in ur olika rum
och förstod att snart skulle han även komma till mig.
Klockan ett så trodde jag inte det längre. För då hade det hänt
ett Mirakel, en sånt som bara händer mig.
Smärtan hade släppt! Jag omtalade då detta för en sköterska
och undrade om jag inte då bara kunde få gå hem igen?
Jovisst säger hon, här är man fri att gå när man vill
och lyckönskade mig till mitt tillfrisknande.
Men det blev ett men. Hur skulle jag komma hem? Ja de
gnuggade sina geniknölar en stund och sa, att ville
jag åka sjuktransport med taxi igen så måste jag först
träffa doktorn, för det var bara han som kunde
skriva ut ett sånt papper.
Ja då insåg jag att jag var tvungen att vänta ut honom, för nu hade jag
mer ont i hela min kropp och mina ben, än det jag sökte för.
Jag drog min jacka överhuvudet och vaknade igen vid fyra
Tackade då universum att dessa timmar hade gått.
Undrade då hur stor chans jag hade, för att få träffa någon läkare
överhuvudtaget, som frisk person på en Akut, där man
tar de sjukaste först? Sen undrade jag hur många
läkare som var i tjänst?

Då upplyste de mig om att de var tacksamma att de hade en
läkare där överhuvudtaget. Jag såg då så frågande ut
att de kände sig tvungna att förklara.
Jo det fanns alltid två läkare men den ena var alltid på operation.
Och ibland behövde de en till där, så de var själaglada
att de hade en läkare där den natten.

Nu hade klockan blivit fem och till slut kom någon och rullade in mig
på ett rum. Efter bara en liten stund så kom då läkaren och
efter ett samtal om allt som hänt och lite utfrågningar
och lite klämma här och där, så konstaterade Vi
att jag hade haft ett Njurstensanfall.

Jag var så tacksam för att allt var över och han skrev glatt ut en
sjukresa till mig. Det var en ovanligt trevlig läkare och han
avslutade vårt samtal med att säga att
jag var välkommen igen om jag fick problem och att
" Det var angenämnt att få göra min bekantskap".
Jag sa givetvis desamma.

Lite vimmelkantig begav jag mig ut till taxin och ringde min man
och frågade om han hade frukosten klar och det hade han.
Han är alltid morgonpigg och på en halvtimme
var jag hemma igen.

Ja det här var en av mina minnesvärda upplevelser, som jag nu
börjar tro ska bli mitt liv. Men jag mår bra och somnade
 som ett barn efter en ovanligt god ost smörgås.



4 kommentarer:

Agneta sa...

Stackars stackars dej. Men lite :-) också. Vad det är trist att bli gammal men... vi ÄR ju inte gamla. Det är bara andra, surpuppor som blir gamla ju!
Vi måste ha missat nåt i informationen om livet.
Skont att det är över för den gången i alla fall. STOR KRAM!

anette sa...

Tillåt mig småle ;)
Helt underbart berättat min vän.
Lider med ditt njurstensanfall det gör jag, och din långa resväg är jobbig .
Ha nu en underbar kväll
och jag hoppas att du inte behöver åka dit nu på länge.
Varmkram

Agneta sa...

vilken bra ide att sätta gamla i fängelse och de kriminella på ålderdomshem eller hur det nu fortsatte.
Där skulle man känna sej trygg (som gamling inte kriminell :-)
God mat, gratis läkarvård och tandvård. Inlåsning kl åtta varje kväll så man är trygg för busar och inbrott. Och ut på gården och leka med de andra gamlingarna på dagarna. Hobbyverkstad, målning, präst om man är intresserad. Man kan spela sin musik högt utan att nån vågar göra nåt åt det.
Men.. ingen internet och ingen telefon eller mobil.
Fast det kanske man inte bryr sej om när man har alla 'kompisar' omkring sej.
Barnen får hälsa på en gång i månaden under sträng kontroll :-))

Sfinxen46 sa...

Agneta:
Va? Vem har blivit gammal? Vad är det som är över? Jag har inte planerat att åka någonstans!:)
Kram



anette:
Tack! Ja det hoppas jag också. Sov från och till hela dagen igår. Börjar känna mig "normal" idag igen.
Kramar


Agneta:
Jamen visst!:) Jag tycker som du vad tycker du?
Kram