lördag 13 mars 2010

Varför Bloggar man? och hur det började för mig

Ja nu ställer jag en fråga som många med mig gjort, men jag tycker frågan är så intressant och undrar hur andra upplever sitt bloggande?

Har surfat runt bland några bloggar och ett svar var intressant, därför att det verkar stämma för mig . Något som hände mig för 24 år sedan ;) Länk till "hakke snackar" Sen finns det väldigt många olika orsaker till varför man Bloggar. Här är en annan länk till en Therese i Uppsala som berättar om när hon började blogga och varför.

Själv tycker jag det är roligt att få kontakt med så många människor i olika åldrar, så här på gamla dar. Det verkar heller inte vara så många i min ålder, som är intresserade av det här med datorer , i varjefall inte av mina vänner.  Men jag har faktiskt lyckats att övertala ett par arbetskamrater, som nu undrar hur de klarat sig utan dator förut, ja åtminstonde den ena, den andra har just tagit steget till att ha köpt en dator och går nu på kurs. Men hon är snart där hon med;)  och det är ju roligt tycker jag.

Själv har jag flyttat ifrån mina vänner mer och mer norrut med åren så kontakten blir då inte som den en gång var. En dag för ca ett år sedan så kände jag mig helt ensam i hela världen och trodde inte jag hade  några vänner kvar längre. Hade en vän som jag skrev sporadiskt till men hon bodde 12 mil ifrån mig och det hade inte blivit så mycket umgänge. När jag har jobbat och mina  lediga dagar har inträffat, har jag inte haft ork att vara social. Men när jag hade en svår period för ett år sedan ställde hon upp helt osjälviskt och  efter det föll det sig naturligtatt för oss båda att ta upp kontakten igen och det uppskattar jag verkligen. Sen en månad tillbaka har jag bloggat och har nu fått flera  blogg vänner som jag uppskattar och jag känner mig inte längre ensam;)

Jag vet presis när min skrivmani började.Det var 1986 en vanlig höst dag när jag öppnade min lilla Lanthandel på morgonen och skulle sätta ut löpsedlarna. På en av dem stod det "Kvinnor i 40 års åldern se upp". Artikeln handlade om att det var då man kunde få bröstcanser. Jag minns att jag blev alldeles kall.

Det hela började en högsommardag när alla ville ha Karré kotletter att grilla. Jag högg dem för hand och på kvällen hade jag väldigt ont i min högra arm och masserade mig under armen och kom då åt mitt bröst där jag kände en liten "suddig" knöl. Först tänkte jag att det var något jag fått av allt huggande. Kände lite på knölen då och då och tänkte att "överdriv nu inte som vanligt Helena , det är säker inte något farligt". Ja tiden gick och sommaren var över. Nu hade jag börjat känna på bröstet varje kväll och jämförde det med det andra. Men jag ville inte tro att det var något. Jag förträngde det helt.

När jag läst artikeln var det var som om ett ljus tändes och jag förstod direkt vad det var. Plötsligt var det som om något öppnade sig i min hjärna och jag fick tillgång till något som jag inte haft förut.

Det var efter det jag började skriva och kunde nu bara inte sluta. Men jag skrev allt i diktform till att börja med och på  dåligt julrim. Jag gömde mig bakom orden för jag vågade inte stå för allt jag skrev. På ett sätt ville jag bli förstådd, men på ett annat sätt så vågade jag inte riktigt stå för det jag skrev. Visste inte riktigt om det var sant eller inte? Var fick jag allt ifrån, undrade jag förundrad? Efteråt har jag konstaterat att jag hade fått tillgång till något som kallas Flow och hela mitt liv blev så småningom förändrat. En annan historia.

Nu har det blivit ett behov för mig att skriva och det om allt och om vad som helst. Har skrivit mycket för byrålådan under åren. Det mesta har blivit till dikter men inte alltid på rim numera. Jag tror också att vi alla eller många har ett behov att bli bekräftade på något plan. Har alltid tänkt att det måste finnas massor av liv som vore intressanta att läsa om. Har också alltid tyckt att verklighets baserad litteratur varit intressant att läsa. Idag finns möjligheten och det tycker jag är helt fantastiskt. Väldigt inressant att få ta del av alla Bloggar och att man gärna delar med sig av sitt liv.

Nu behöver man inte köpa dyra böcker längre, som man ändå inte har råd till;) och inte heller längre tid att läsa. Men har en bok om ifall att jag skulle få abstinens;) Har varit "bokgalen". Nu finns ju vännerna runt hörnet. Träffat på en sån vän jag inte sett på många många år och jag bara råkade springa på hennes blogg Hon är så uppfriskande att läsa. Önskar jag hade hennes vrede ibland och att jag kunde  uttrycka mig så lätt och ledigt. Orden bara flyter fram och ordförrådet tycks aldrig sina. Nu är hon min bloggvän. Ja sen är jag ju ett fan av änglar också om ni skulle ha missat det)

5 kommentarer:

Tina sa...

Hej vännen.
Å, va fint du skriver!!!
Jag har alltid skrivit. När jag va lite skrev jag dikter & noveller om mitt liv. Jag blev mobbad & va mycket sjuk som barn så jag såg min tillflykt att skriva. Sätta ord på mina känslor & tankar.
Sen fick jag reumatism & fick svårt att skriva... en lång skriva paus på flera år, tills jag började blogga. Ett underbart sätt för mig att sätta ord på det jag känner & tänker. Jag älskar att skriva. När jag va ung vann jag några novell tävlingar bla =)
Men nu när jag bloggar vet jag OFTAST inte i föväg vad jag ska skriva, jag sätter mig vid datorn & fingrarna dansar så gott som själva & det är först efteråt, när jag läser igenom det jag skrivit som jag vet vad jag skrivit =)

Sen "träffar" jag på så underbara, fina vänner här.. som DU.. som ger mig ork & energi de dagar jag är under isen.. ger mig ett jävlar anama när jag behöver, tröst & glädje!!!

Kram Tina

Unknown sa...

Jag har aldrig skrivit som ni två verkar ha gjort.
I skolan var jag bra på uppsats, men hemma, ja vi var ju så många barn och även om det fallit mej in att skriva så hade jag ingenstans att gömma det för mina bröder och föräldrar.
Sen hade jag ju så mycket att dölja, 'familjehemligheter' så jag skulle nog inte ha vågat lyfta på locket till alla känslor och tankar, då var jag nog rädd att bli 'galen'.

En gång skrev jag en uppsats som jag fick högsta betyg på, tog stolt hem och visade den för mamma.Där hade jag skrivit om en 'vanlig dag'.Jag skrev i skämtsam form om hur det var hemma. Pappas vrålande och hot mot oss barn för minsta lilla bland annat.

Mamma sa dagen efter när hon läst den: HUR kan du skriva på det viset om pappa! Han blev så ledsen!

Ja, hur skulle man kunna skriva eller tänka något eget i ett sånt hem.

Nu har jag ju haft min 'företagsblogg' och där har jag förstått att många tycker om det jag skriver. Det är roligt. Men jag är fortfarande rädd att lämna ut mej. Rädslan sitter fortfarande i att någon ska lista ut mina hemligheter.

Är så glad att vi tagit upp vänskapen igen. Jag är väldigt ensam numera, alla mina vänner har som du flyttat och andra har jag tappat på vägen genom utbrändheten.
Du är viktig för mej!
KRAM :-)

Sfinxen46 sa...

Tina;
Hej! Va roligt att du också skrivit mycket. Det där med mobbning är ju förskräckligt. Fattar inte varför de gör det? Men bra att du kunde skriva av dig dina känslor. Men vad du blivit drabbad av sjukdom i så unga år.

Nånting måste det ju ha varit sen du vann novell tävlingen, men har man dålig självkänsla så är det svårt att ta till sig beröm.

När jag ska skriva så vet jag oftast vad jag ska skriva om, därför att det bara ploppar upp ideer lite nu och då och så bestämmer jag mig för vad jag vill skriva om. Men många gör som du har jag förstått. "Alla sätt är bra utom dom dåliga". ;)

Jamen visst är det roligt att träffa nya vänner på bloggen. Trodde liksom att det där med vänner tog slut när man blev äldre Men så är det ju inte längre. Uppskattar även Dig Tina det vet du Den mest positiva själ jag mött;)
Ha en fortsatt bra söndag. Kram



Agneta;
Uppsatser var jag jättedålig på. Hade ingen fantasi i min ungdom. Och inte kunde jag beskriva verkligheten heller på den tiden. Men va kul att du vann! Då måste den bara ha varit bra. Den skulle jag ha velat läsa. Har du den kvar?
Ja jag förstår att det var känsligt. Jag som växte upp de 10 första åren ensam önskade mig alltid en stor familj. Både på gott och ont tydligen ;)

Du skrev jättebra på din blogg Agneta Det var verkligen roligt att läsa den och all musik du satte ut var alltid en nostalgi tripp eller något som man själv inte skulle ha hittat. Sånt är roligt. Och alla bilder från ditt lilla torp där man kunde förlja naturens växlingar. Fortsätt med det! Var inte rädd!Du har inget att skämmas för. Och du skriver bara så mycket som du själv känner dig bekväm med. Man väljer själv!

Ja jag fattar inte att vi kom ifrån varandra men det finns förklaringar på allt. Jag är också själaglad att jag har en vän kvar som hängt med i många år;)
Kramar

Unknown sa...

ja varför bloggar man... kanske är det som dom säger att det finns lika många svar på det som bloggare...
men en slags bekräftelse är det ju och en riktig egopryl, tror jag, utan att det är dåligt menat...

bloggandet upphäver en del av de sociala spelreglerna också... när vem som helst kan få "tala till punkt", tänka tanken klar utan att bli avbruten så som man gärna blir irl om man inte är så stark, kanske blyg... det tycker jag är skönt; att vem som helst har möjlighet att slippa bli avbruten alltså...
OCH tänk så många besserwissrar man lyssnat på i det "reella" socala livet... i blogosfären är det faktiskt möjligt att få tyst på dem med ett enkelt klick...

en slags expanded umgängeskrets är den ju, blogvärlden... o fb o alltihop här på nätet och jag tror att vi kommer att få se en massa fler olika o nya sociala medier...
och någon moralisk panik gagnar ingen nej...
forskningen kring de här grejerna är bara på barnstadiet än men kommer nog att "explodera" o bli hur intressant som helst, tror jag...
att det till stor del är kvinnor faktiskt som har tagit till sig både bloggeri o fb o twitter o andra chat/nätgrejer osv det gör det ju ännu mer intressant men tyvärr kanske också får många att se på det med en nedvärderande blick o en förlöjligande ton... allt i backlashandets anda...
usch då vad neggo jag var nu då...

oftast kul att blogga faktiskt men man kan ju få riktig ångest av det också ibland... ettdera för att man inte uppdaterat på länge... kallas ju för SUA (status uppdate anxiety) ... ELLER ibland för att man skrivit för mycket eller för skarpt eller för utlämnande...
men ingen moralisk panik för det heller... är ju som det alltid varit i umgängeslivet, egentligen, eller hur...
jag började mest för att utmana mig själv, att våga...
och läser gärna andras bloggar!

att det tar tid alltihop... det vet vi...det gör det ju... men jag städar mer sällan nuförtiden och tvättar inte heller så ofta... o sover lite mindre... men framför allt är det tv o korsord som fått stryka på foten... och det kan man ju vara utan i ganska hög grad faktiskt

Sfinxen46 sa...

Manotantan;
Ja du beskriver allt så bra som alltid. Skrattade högt över "besserwissrar";) Ja man kan ju välja och andra kan välja att inte läsa vad jag skriver också, men, jag behöver inte veta, om de inte kommenterar.

Och det där om att få skriva till punkt!. Tänka klart och så. Och att det är många kvinnor som nu får ge uttryck för vad de vill, har jag också förstått.

Och jag tänkte också att det här blir en utmaning för mig själv, eftersom jag har haft svårt att tro på att allt jag tänker är sant eller har något värde överhuvudtaget.

Förr kunde jag få panik över ett ord eller mening jag sagt för flera år sen och hade ångest över att jag sagt det. Får jag det nu kan jag bara redigera eller ta bort inlägget;) Super smart tycker jag;)

Ja jag har haft lite panik över mina inlägg men tvingat mig att vänta in och försöka att tro på mig själv och stå för vad jag tror, tänker och tycker.

Det här sista jag tog bort var faktiskt inte färdigt;)