Min Familj

Kom på att jag glömt att presentera min familj Man kan ju få för sig att jag är ensammstående för jag skriver ju bara jag, jag och jag hela tiden. Lite jagfixerad just nu.

Jag har 1 Man och 2 hundar. En Engelsk Springer Spaniel, som är min mans och en Jack Russel Terrier vilket är min adoptiv hund.

Rocky när han var ca 1 år. Idag är han fyra.

Viggi som är ett år äldre än Rocky

Älskar att leka

De är världen bästa kompisar men Idag får båda inte längre plats i buren. Ja Rocky försöker men Viggo säger ifrån idag, för det är hans bur, hans trygghet och hans hem som han vant sig vid från början.  

När Rocky kom så var Viggo större är honom, men idag är det tvärtom. Men Viggo är en "stor" hund. Han tror han är störst bäst och vackrast. Han har en stor personlighet är sprallig och är väldigt intelligent.

Rocky är den lugna trygga och lufsar sakta fram. När vi rastar dom så går de oftast tätt tillsammans, ska nosa på samma ställe, kissa på samma ställe och ibland kan de ryka ihop för att se vem som bestämmer och oftast är det Rocky som får ge med sig.

Har också två Systrar, en som är 10 år yngre och bor på Åland. Den andra 15 år ynger, bor i Stockholm. Den yngsta har Tvillingar, grabbar nu i 30 års åldern En av dom har barn, en liten kille med glimten i ögat, allas vår favorit. Vi gör allt för att skämma bort honom till föräldrarnas glädje. Han var Prematur barn och fick plats på en liten kudde som jag bar omkring honom på och kunde inte slita ögonen ifrån honom. Det var Kärlek vid första ögonkastet. Lugn, frid och ödmjukhet drabbade mig så fort jag fick hålla honom Ville aldrig släppa, men tyvärr så skulle han ammas ibland.

Båda mina föräldrar har gått bort. Min far för ca 20 år sedan, min mor för ca ett år sedan.

 

Här när de var i 25 års åldern

Benbrott och lite tyckasyndomsyndrom

Att det kunde gå så illa trodde väl ingen... Presis  så här såg min röngenbild ut, denna har jag hittat på nätet. Nu har jag blivit mycket tyngre, av allt skrot jag går och bär på. För nåt annat kan det ju bara inte vara bara eller?

Att bryta fotleden blev en omvälvande upplevelse för mig. Och jag kunde väl valt en annan tidpunk. Kan det vara mer olämpligt än en vecka före jul! Och inte hade jag en tanke på att fotografera min fot då. Ser att det är många som gjort det med gips och kryckor osv. Jag var så schockad de första veckorna att jag helt tappade fotfästet och jag kände mig som en "Sengångare" sov mest hela dagarna.

Video Sengångare

Sex veckor med gips och kryckor som jag aldrig förut gått med. Det fungerade inte alls i början. Det tog flera veckor innan jag överhuvudtaget klarade av det någotsånär och så hade jag en trappa att gå upp för. Så det blev bara till at hålla sig inomhus. Sen var det ju värsta vintern med kyla och snö, så jag hade absolut ingen  längtan ut. En annan sak som var jobbigt var att man kunde ju inte ta med sig något från rum till rum och till slut blev det så frusterandeatt jag helt enkelt parkerade mig i sovrummet och där samlade jag allt runtomkring mig. Det blev väldigt stökigt men jag nådde allt med lång griptång. Men jag saknade inget hade teve även där

Tyvärr så var man tvungen att släpa sig upp och äta ibland. Och jag har turen att ha en man som kan laga mat. Men han sätter alltid i extra grädde och smör i allt han lagar, så att det ska bli gott och det blev ju mitt fördärv. Mycke pasta blev det och det och det har satt sina spår. Sen tyckte jag så synd om mig själv att jag bara var tvungen att trösta mig med lite choklad, så min snälle man kom varje dag hem med en 200 grams Marabous chokladkaka som jag gladeligen satte i mig och jag mådde mycket bättre efter det. Hur många det blev vågar jag inte ens tänka på.  

Jag minns ännu Yvonne Lombards Maraboureklam

Mmmmmm........

Har nu börjat på sjukgymnastik, vattengympa, så skönt och man känner sig lätt som en fjäril i det 37 gradiga vattnet. Det lär jag få fortsätta med fram till sommaren åtminstone. Foten kanske aldrig blir vad den varit Får veta det först om ett år! Har inte svullnaden gått ner då så får jag leva med det. Känner av varje steg jag tar så jag lär aldrig glömma denna vinter.

En liten vårbild så man håller hoppet uppe

                  

På måndag så börjar verkligheten igen. Har suttit mycket vid datorn och varit ute på Facebook och lekt med Farmen. Har den här veckan försökt att att avgifta mig och dra ner på den tiden, för sen kommer jag varken att orka eller ha tid till det. Ser fram emot att återgå till arbetet på måndag. Sen får vi se vad som händer. Hoppas jag orkar efter allt nattsuddande som jag vant mig vid.

Ja det här var väl inte nån särskillt rolig historia, men hav förtröstan, jag är ny Men det som var roligt var att sätta in bilderna. Fortsätter tänka i mitt eget lilla universum

Sorgen Blommar fortfarande

Nu tänker jag försöka mig på att skapa en Blogg igen. Började lite smått för tre år sen men det var inget allvarligt försök och visste inte heller hur man skulle få ut bloggen, så det blev mest för mig själv jag skrev, vågade heller inte riktigt och så kom jag av mig på grund av livets alla händelser. Sedan dess har "mycket vatten runnit under broarna".

Man blir mer ödmjuk för varje år, tror man i alla fall. Jag som många andra trodde inte "att detta kan inte hända mig" osv. Men har idag insett att allt kan hända. Jag är inte skonad från något och vill inte heller vara det. Det är livserfarenheter som får en att växa. Fast ibland gör det ont att växa.

Ja visst gör det ont när knoppar brister...

Den första april 2009 gick min mor bort. Det var väntat och jag hade turen att få vara vid hennes sida. Men man känner sig ändå inte förberedd, fast man trodde att man var det. Har haft turen att haft min mor i livet i 63 år och hon hade varit mitt stöd och min trygghet och någon som jag tog förgiven. Jag var en del av henne. Det var något som slocknade inuti mig och en avgrund öppnade sig och plötsligt så kände jag mig ensam i livet och fast man på ett plan vet att man ska dö, så blev nu klarheten kristallklar.

Av olika anledningar så begravdes inte min mor förrän den 24 april. Tre dagar senare tog min bästa vän, sen 20 år tillbaka, sitt eget liv. Hon var med på min mors begravning.

Jag gjorde då det svåraste, men vackraste jag gjort i mitt liv. Tillsammans med en annan vän klädde jag henne inför sin sista färd, till himmelens änglar. Hon är nu en av dem. 

Sedan allt detta hände så känns det som om mitt liv bara gått utför. Det var svårt att sörja två personer som betytt så mycket i mitt liv. Sorgen efter min vän överskuggade min mors sorg. Jag blev som förlamad och samvetskvalen slog emot mig så att jag tappade andan. Varför såg jag inte? Varför förstod jag inte? Sorgen bara överföll mig och när det kändes som om mitt hjärta skulle brista. Då hände något. Plötsligt stannade gråten och en frid inträdde. Jag mindes då att någon en gång sagt till mig att "man får bara så mycket smärta som man klarar av". Trodde då att jag försod vad hon menade. Men det hade jag inte gjort.

Sorgen har fortsatt att blomma och jag plockar fortfarande blommor varje dag som jag gömmer i mitt hjärta. Har även börjat, så smått, att sörja min mor. Men livet går vidare och det är det konstigaste av allt.