Ett JÄVLA solsken

Något att sätta tänderna i nu när solen börjar tryta

En helt fascinerande bok om denna unga modiga kvinna

som var långt före sin tid

Ester Blenda Nordström var direktörsdotter som blev landets mest berömda piga.

En reporter, författare och äventyrare som körde motorcykel, rökte pipa och utforskade världen i en tid när kvinnor gick i långklänning och ännu inte fått rösträtt.

Som Sveriges första undersökande reporter gjorde hon det ingen annan vågade.

Under dold identitet slet hon som piga på en bondgård, levde ett halvår med samer i Lapplands

piskande snöstormar och reste som tredjeklasspassagerare med fattiga emigranter till Amerika.

Hon räddade hela byar från svältdöden under finska inbördeskriget och deltog i en flera år lång expedition till ett farligt vulkanområde i Sibirien. De banbrytande reportagen som

hon tog med sig hem förändrade den svenska journalistiken.

Men så plötsligt tystnade hennes starka röst. De spektakulära äventyren och kampen för ett liv

på egna villkor visade sig ha ett högt pris. 

I den första biografin om Ester Blenda Nordström berättar journalisten och författaren 

Fatima Bremmer historien om vad som fick Sveriges modigaste journalist att tappa modet.

Med hjälp av tidigare okända brevsamlingar och dagböcker porträtteras en av 1900-talets mest fascinerande kvinnor.

Jag har njutit igenkännande av beskrivningarna av Stockholm från den tiden.

En bok att mysa till under en filt i höstmörkret.

En bok som lyser upp.

Det var allt från mitt lilla universum

Repris Alice i underlandet

Har tänkt på att många människor kanske inte förstår hur det är och känns att inte ha någon som helst orienterings förmåga. Det kanske finns olika grader även av det, men tänker förklara hur jag känner och upplever det hela. Först och främst så känner jag mig som Alice i underlandet. Det kanske säger en del för de som har läst sagan.

I hela mitt liv har människor drivit med mig om mitt handikapp och skojat bort det, så jag har inte riktigt velat erkänna hur allvarligt det har påverkat mig. Ibland har jag trott att det var jag som var dum. Men med åren har jag kommit över den tanken och accepterat mitt handikapp. För att hitta till ett ställe måste jag köra den vägen många, många gånger innan jag kan känna mig trygg med att veta att jag kommer rätt. Och då har jag givetvis kört fel massor av gånger. Sen så får man hålla sig till den vägen vare sig det är den kortaste eller inte.

 Det är väldigt ångestladdat att inte kunna hitta vart man vill trots en kart beskrivning för man är så osäker på om man är på rätt väg eller inte. Så när GPS en kom så blev jag jätteglad och förstod direkt att detta måste vara något för mig. Men i början så var det även svårt att tolka den för det finns så mycket att tolka om man är lite uppmärksam. Jag trodde att det bara var att köra och så skulle jag komma rätt men... Det tog ett tag innan jag förstod språket även om det är på Svenska. Den visar en karta på vägen och hur många meter eller kilometer det är till nästa sväng plus att rösten talar om att nu är det 800, 300, 100 hundra meter kvar till nästa högersväng. Sen säger rösten upprepade gånger, sväng till höger osv.

Den talar även om att jag ska hålla mig i höger eller vänsterfil och om jag kört fel så ber den mig göra en U sväng och sen guidar den mig rätt från det hållet. Men även med all den informationen så har jag lyckats köra fel på grund av min osäkerhet som jag programmerat in i mig under alla år. Nu måste jag programmera om mig och försöka lita på att den lotsar mig till rätt ställe. Däremot så fick den spatt på den nya motorvägen till Tierp och bad mig svänga vänster var 50 meter. Tur att det inte gick.

Men jag har inte laddat ner allt som finns för man kan prenumerera på en massa tjänster. Det kostar givetvis men jag vet ännu inte hur mycket. Att köra fel i ett litet bostadsområde är inte alls svårt. Linda Skugge skrev igår i sin krönika i Expressen hur pinsamt hon tyckte att det var. Jag förstår henne för även jag har irrat i små bostadsområden och trott att därifrån ska jag väl hitta ut, men..

Vägen tillbaka ser inte likadan ut som vägen dit, så det är inte så konstigt för oss som har svårt med orienteringen. Jag skaffade min GPS för ett år sedan då mina systersöner flyttade från ett ställe de bott på i många år till ett annat ställe i Huddinge. Jag förstod direkt när jag tittade på kartan att jag inte skulle klara av det och kände ångesten direkt bara jag tänkte tanken.

 Har nu kört dit ett antal gånger och kommit fram men fortfarande så känner jag inte igen mig under vägen förrän jag kommer till ett visst ställe. Ja då jag är nästan framme. Nog måste det väl finnas massor av människor som har samma problem som jag och Linda? Hon vill bilda en klubb för såna som oss och det tycker jag låter bra. Vi kan då tipsa varandra om saker som kan vara till hjälp om hur vi alla löser vårt problem. Kanske är vi väldigt många?

 Ja jag skrev till Linda och så får vi se om det blir någon klubb. Hon kanske bara skojade men jag tror på att dela med sig av sina erfarenheter kan hjälpa många att känna sig säkrare och att inte tro att de bara är dumma, för det tycker nog många andra om oss och det har jag fått höra genom åren. Man frågar om och om igen och får då höra "har ju sagt det flera gånger är du dum eller?"

 Ja det var allt från mitt lilla universum

Är placeboeffekten ett Mirakel?

Ja det handlar om vad som kan hända om man bryter fotleden
vilket jag gjorde 2009
och måste hoppa på ett ben

Jo det benet svullnade upp till dubbel storlek
och ingen visste varför
och hur det är att tillbringa 12 timmar på ett akutintag

Idag är jag livrädd för att bryta något igen
vet nu konsekvensen

Ja igår så tillbringade jag dagen på Akuten på Akademiska, från kl 10 till 22! Jag hade en remiss som låg där och fick förtur till en början. Men efter lunch, kom det in en massa akutfall och de går givetvis före. På eftermiddagen var det så fullt att personalen började ringa in extra läkare, för de som skulle ha varit där på medicin, var nu alla på operation. Jag låg hela dagen precis bredvid receptionen och det blev aldrig långsamt.

Fast däremellan blev jag väl omhändertagen och vänligt bemött. Ja på kvällskvisten började jag känna mig som en "nåldyna". Då hade de satt en nål i den "friska" foten och jag hade ju redan en spik i den anda och hade blivit stucken flera gånger i armarna. De skulle nu göra en kontrast röntgen på höger ben, som hade svullnat upp och jag hade haft så mycket besvär av. Det gick ganska smärtfritt. Blev ner rullad till Akuten igen och trodde allt var klart. Men efter bara en stund så blev jag återigen hämtad och skulle nu göra ett ultraljud på benet.

Efter några timmar till så fick jag träffa läkaren igen. Då försökte hon förklara för mig vad det var för fel på mitt ben. En glädjande nyhet var att de inte kunde se några proppar eller spår efter det. Att de gjorde ultraljud berodde på att de trodde jag hade haft någon vätskefylld "sak" som hade gått sönder och som man kunde få samma symptom som som jag hade. Men de kunde inte heller hitta några såna spår. Ja då frågade jag vad slutsatsen blev?

Ja det var alltså inget medicinskt, sa hon och det var till medicin akuten jag hade remissen. Frågade då hur jag kunde ha upplevt att de blodförtunnande sprutorna hade hjälp mig? Ja åtminstone första dagen. Men det visste hon inte, sa hon. Men jag tror att jag vet. Jag var väl så desperat vid det tillfället av alla akutbesök och att ingen hittade något, så jag trodde på det som doktorn också misstänkte.  Placeboeffekten eller? Här Ett intressant inlägg i ämnet placebo.

Ja på den vägen är det och det sista hon frågade var om jag hade röntgat knäet någon gång? Givetvis hade jag inte det. Ja mitt knä är fortfarande svullet och gör väldigt ont när jag belastar och även annars. Så nu blir det till att kontakta min husläkare, för vidare utredning. Så summan av kardemumman är, att som jag trodde från början, att det är min kropp som håller på att rämna. Det som gäller nu är, stödstrumpa på och även knästrumpa. Ja varför inte klä in hela kroppen i en stödstrumpa, tänkte jag.

Men nu ska vi vara positiva och jag är så tacksam för allt jobb de lagt ner på mig. Ja snart blir det här novellen till en hel roman. Men nu vill jag tänka på annat ett tag och får försöka att ta det lite lugnt, fast jag ligger liksom inte åt de hållet.

Angående mitt projekt med Gi-metoden som jag skulle påbörja den första april. Ja det visade sig att det var nog ett aprilskämt i alla fall, fast jag sa att det inte var det. Men det blev det.Försöker i alla fall hålla igen

och tänka på vad jag sätter i mig.

Ja det var allt från mitt lilla universum
för stunden

Repris från 2012 Hästar av Ferlin

HÄSTAR

Vad hästar har sorgsna ögon

bruna och aldrig blå-

vanliga arbetshästar

vem vet vad de tänker på?

Om en sömmerska öppnar ett fönster

och ger dem en sockerbit

Kan det hända de bultar med mulen

när de nästa gång kommer dit

Men de skrattar aldrig

De smålog ej åt Klumpfot-Klas

min barndoms Klumpfota-Klas

vilkens kinder blev röda

när man tog hans tenor för bas

Som gjorde sig köpstark och viktig

för stora ardenner ibland

att ögna på hon och tand

- Men hästar har ingen humor

inte det minsta grand

Nils Ferlin

Ja det var de här fina hästarna som jag fick stifta bekantskap med igår,

Lite smårädd stapplade jag in i hagen, men hade sällskap med,

 så jag var inte helt ensam. De kom fram och luktade på mig.

Men jag var inte speciellt intressant,

 inte ett enda litet bett,  kostade dom på¨sig.

Det var allt från mitt lilla universum

för idag