Vad händer med oss deltidsanställda?

Ja det blev inte mycket skrivet efter det jag började jobba igen. Den förkylningen tog ner mig totalt och det känns som om jag är helt utan energi.

Och inte blir det bättre av att tänka på vad som kommer att hända nästa år om regeringen får igenom förslaget att vi deltidsanställda bara får stämpla fram till 75 dagar?



Jag är 60 år och är själa glad att jag har ett jobb överhuvudtaget men det jobbet är bara varannan vecka. Men då tar jag all den tid som finns att ta. Det är på ett korttidshem där föräldrar får ha sina barn på avlastning varannan vecka. Altså finns det inget mer jobb den andra veckan eftersom jag är personlig assistent åt en multihandikappad tjej. På sommaren då alla har semester finns det alltid jobb att tillgå och då jobbar jag så mycket jag kan och är helt slut när sommaren är över, när alla andra kommer tillbaka utvilade och glada.



Men det är inte lätt eller det verkar helt omöjligt att kombinera detta jobb med något annat. Sedan är det ju så när man läser jobb annonserna att ingen söker en person som är äldre än 50! Har inte hittat en enda jobb där man får vara 60 år. Numera så står det i nästan varenda annons en ålder och det man mest söker är 25 till 30 år. Det är många unga människor idag som är handikappade och behöver hjälp och man kan förstå att de vill ha en i sin egen ålder. Men även de som är lite äldre vill också ha yngre arbetskraft. Inte vet jag vad de tror att man är när man är 60? Idag är man ju inte helt borta eftersom livslängden har ökat och att vara 60 i dag är nog som att vara 50 för 10 år sedan.



Skulle jag mista min A kassa såhär års så innebär det en löneminskning mellan 4 till 5 tusen på en månad. Hur ska jag klara mig då? Jag lär inte få något från socialen eftersom jag antagligen är ett gränsfall. Är gift med en man som har en halv sjukpenning och det innebär en inkomst mellan 3 till 5 tusen i månaden. Men hur länge han är sjukskriven är också ett frågetecken eftersom de har blivit hårdare även där. Han skulle behöva bli sjukpensionär men det är också svårt att bli i dag. Utom då för vissa som inte vill bli det. Läste om några yngre som blev det utan att de ville det? Det är en konstig värld vi lever i.

Vi har en trea eftersom han har tre barn som kommer och hälsar på ibland. Lägenheten kostar 6 tusen i månaden och sen kan man ju tänka sig resten. Jag måste ha bil för jobbets skull. Ibland vill föräldrarna ha hjälp i hemmet och det är 2 mil dit och väldigt krångligt utan bil och skulle inte kunna kombineras med arbetstiderna. När jag jobbar så sover jag jour hela veckan. Börjar 14 och slutar 08 dagen efter. Det känns som om jag bor i en kappsäck och att det inte är någon ide att packa upp för jag ska ju strax och jobba igen. Jag har sökt hundratals jobb men inte fått ett enda svar att ens komma på intervjuv.



Det kommer att bli så att vi antagligen måste skilja oss och skaffa varsin etta. Någon annan lösning kan jag inte se? Just nu känner jag mig deprimerad och allt känns väldigt mörkt. Jag hade tänkt att fortsätta jobba efter 65 i kanske 10 år till men då är det väl verkligen ingen som vill ha någon som är 70 år. Förslaget om sänkta A kasse dagar kan bara inte gå igenom. Nog måste man väl kunna överklaga beslutet om det blir så? Det måste väl finnas fler som är i min situation och som skulle komma att drabbas på ett sätt som kommer att drabba både familj, vänner och bekanta.

Hospitaliserad

Ja nu har jag varit hemma över en hel vecka med en seg förkylning. Känner mig helt "hospitaliserad". Det går fort att vänja sig vid att inte göra någonting. Men nu gäller det att programmera om sig till att det ska bli riktigt roligt att jobba igen.

Jag börjar kl 14 och slutar inte förrän i mogon kl 08 och vi får se vad jag tycker då. Nej nu måste jag plocka ihop mig och se till att få med mig allt som mobil, cigaretter, nyckalar och allt annat som är lätt att glömma. Ibland glömmer jag till och med att äta när jag engagerar mig i någonting.

Hurra! vad kul det ska bli att jobba. Jag känner mig så "taggad" som alla säger nu för tiden. Det gäller att hänga med så gott man kan.

The Secret

http://www.thesecret.se/home.html

Jag undrar hur många som läst boken här i Sverige? Skulle vilja höra andras åsikter om den. Egentligen är det ju inget konstigt eller något hockus pockus med det hela. I 20 år har jag läst populär psykologi och den här boken är en sammanfattning av alla böcker jag läst, enligt mig.

Synd att den ännu inte finns på svenska. Men det dröjer nog inte länge innan någon översätter den. Har läst att även filmen ska göras på svenska med svenska personer som lever efter the law of atraction. De ska bli spännande att se vilka det blir.

Alice i underlandet

Har tänkt på att många människor kanske inte förstår hur det är och känns att inte ha någon som helst orienterings förmåga. Det kanske finns olika grader även av det, men tänker förklara hur jag känner och upplever det hela.

Först och främst så känner jag mig som Alice i underlandet. Det kanske säger en del för de som har läst sagan. I hela mitt liv har människor drivit med mig om mitt handikapp och skojat bort det, så jag har inte riktigt velat erkänna hur allvarligt det har påverkat mig. Ibland har jag trott att det var jag som var dum. Men med åren har jag kommit över den tanken och accepterat mitt handikapp.

För att hitta till ett ställe måste jag köra den vägen många, många gånger innan jag kan känna mig trygg med att veta att jag kommer rätt. Och då har jag givetvis kört fel massor av gånger. Sen så får man hålla sig till den vägen vare sig det är den kortaste eller inte.

Det är väldigt ångestladdat att inte kunna hitta vart man vill trots en kart beskrivning för man är så osäker på om man är på rätt väg eller inte. Så när GPS en kom så blev jag jätteglad och förstod direkt att detta måste vara något för mig. Men i början så var det även svårt att tolka den för det finns så mycket att tolka om man är lite uppmärksam. Jag trodde att det bara var att köra och så skulle jag komma rätt men...

Det tog ett tag innan jag förstod språket även om det är på Svenska. Den visar en karta på vägen och hur många meter eller kilometer det är till nästa sväng plus att rösten talar om att nu är det 800, 300, 100 hundra meter kvar till nästa högersväng. Sen säger rösten upprepade gånger, sväng till höger osv. Den talar även om att jag ska hålla mig i höger eller vänsterfil och om jag kört fel så ber den mig göra en U sväng och sen guidar den mig rätt från det hållet.

Men även med all den informationen så har jag lyckats köra fel på grund av min osäkerhet som jag programmerat in i mig under alla år. Nu måste jag programmera om mig och försöka lita på att den lotsar mig till rätt ställe. Däremot så fick den spatt på den nya motorvägen till Tierp och bad mig svänga vänster var 50 meter. Tur att det inte gick. Men jag har inte laddat ner allt som finns för man kan prenumerera på en massa tjänster. Det kostar givetvis men jag vet ännu inte hur mycket.

Att köra fel i ett litet bostadsområde är inte alls svårt. Linda Skugge skrev igår i sin krönika i Expressen hur pinsamt hon tyckte att det var. Jag förstår henne för även jag har irrat i små bostadsområden och trott att därifrån ska jag väl hitta ut, men.. Vägen tillbaka ser inte likadan ut som vägen dit, så det är inte så konstigt för oss som har svårt med orienteringen.

Jag skaffade min GPS för ett år sedan då mina systersöner flyttade från ett ställe de bott på i många år till ett annat ställe i Huddinge. Jag förstod direkt när jag tittade på kartan att jag inte skulle klara av det och kände ångesten direkt bara jag tänkte tanken. Har nu kört dit ett antal gånger och kommit fram men fortfarande så känner jag inte igen mig under vägen förrän jag kommer till ett visst ställe. Ja då jag är nästan framme.

Nog måste det väl finnas massor av människor som har samma problem som jag och Linda? Hon vill bilda en klubb för såna som oss och det tycker jag låter bra. Vi kan då tipsa varandra om saker som kan vara till hjälp om hur vi alla löser vårt problem. Kanske är vi väldigt många?

Ja jag skrev till Linda och så får vi se om det blir någon klubb. Hon kanske bara skojade men jag tror på att dela med sig av sina erfarenheter kan hjälpa många att känna sig säkrare och att inte tro att de bara är dumma, för det tycker nog många andra om oss och det har jag fått höra genom åren. Man frågar om och om igen och får då höra "har ju sagt det flera gånger är du dum eller?"

Ja det var allt från mitt lilla universum

Dålig orienteringsförmåga

Jag har legat sjuk hela veckan och då får man mycket tid att tänka. Alldeles för mycket. Vet inte var jag fick "snilleblixten" ifrån att jag skulle skaffa mig en Blogg? Men antagligen för att det pratas så mycket om det över allt i Tv och i tidningar. Vet inte om jag har något intressant att säga eller bidra med? Men jag har alltid tyckt om att skriva och läsa,

Jag är en sån som skriver för "byråladan" som man säger. Många dikter har det blivit. Men de är väldigt personliga och har kommit fram ur mina kriser. Ja jag har skrivit mig ur dem så att säga. Att gå igenom kriser ska göra en stark sägs det. Det kanske stämmer men samtidigt har man också kommit närmare sina känslor och för mig har det betytt att jag idag blivit känsligare men kan då känna större glädje och baksidan av det är, att motsattsen också blir starkare.

Läste en artikel idag att Linda Skugge hade panik för nu hade hennes barn kommit upp i åldern då de ska skjutsas hit och dit och hon har inget som helst lokalsinne. Hon sökte likasinnade för att bilda en grupp. Då kände jag att där skulle jag nog platsa.



Men jag har skaffat en GPS. Hon trodde inte på den, skrev hon, men det fungerar faktiskt. Fast du måste faktiskt lära dig att tolka den som talar till dig. Man får börja med att ha den på till kända ställen som man lärt sig hitta till, efter ett år! Fast jag lyckades faktiskt med det otroliga att köra fel trots GPSen. Men den lotsar dig tillbaka vart du än tar vägen. Det kan bli lite omvägar men är man bara uppmärksam på vad rösten säger och svänger exakt som den säger så kommer man faktiskt fram så småningom. Man kan se hur många meter det är kvar tills man ska svänga, och rösten talar också om det hela tiden, så man vet exakt om det finns fler alternativ.



Men även där har jag misslyckats ibland därför att jag haft för hög fart så jag hann åka förbi och var tvungen att ta nästa sväng som kom direkt efter. Men den lotsade mig på rätt spår igen. Den är även ett trevligt sällskap om man ska åka långt och är ensam i bilen. Jag ställde in den på att den plingar när jag närmar mig bensinstationer och det finns det många av så det håller en alert och vaken.

Jag känner mig faktiskt trygg nu med min GPS. Förut när jag skulle till Stockholm så fick jag ångest varje gång jag skulle till ett nytt ställe och var tvungen att studera kartan upp och ner femtielva gånger för att fatta hur jag skulle åka. Men det fungerade inte ändå, i verkligheten.

Kanske ska jag anmäla mig till Lindas grupp och försöka övertala henne att köpa en GPS? Fast hon får nog många svar för det måste väl finnas fler som "har en defekt i hjärnan" som hon uttryckte det. Dåligt lokalsinne låter bättre tycker jag :)



Jag kanske återkommer till det här ämnet men just nu känner jag mig trött avslutar det här inlägget. Kanske skriver jag även nu bara för byrålådan, men det känns ändå lite hisnande att så många kan ta del av vad jag skriver.