Svart eller vitt

Ja som vanligt blev det inte som jag tänkt mig. Det hade gått bra hela veckan, en natt och två kvällstider. Det var dom två 13 timmars dagarna i helgen jag nu skulle klara av och jag var så glad och lycklig att jag kommit "hem" igen. Ja det känns som mitt andra hem. Vi hade en mysig lördag min brukare och jag. Var så ivrig att jag glömde att vila min fot då och då. Jag bara är sån, både på gott och ont och det blev det sista den här gången.

När jag vaknade på söndagmorgon så kunde jag inte stå på mitt ben, Bröt ihop fullständigt. Såg bara mörker framför mig, sittandes i en rullstol och inte kunna göra någonting. Ja det är ju typiskt mig, det med. När det gäller mig själv och mitt mående, så är det antingen svart eller vitt.

Det värsta var att jag visste att det inte fanns någon vikarie att få tag på med så kort varsel och att det skulle bli natten som skulle få ta smällen. Det gjorde inte saken bättre. Men vad gör man? Kunde bara inte gå! Hade mer värk i fot och ben nu,  än när jag bröt foten. Som tur var så var så fick jag förståelse för att jag inte kunde komma till jobbet. Men att överlåta 13 timmar till någon annan kändes inte bra och så mådde jag dåligt över det med.

Upptäckte också att jag fått ont och kramp i den andra höften också, därför att jag gått fel antagligen. Har vilat hela dagen och det började kännas bättre på eftermiddagen. Hade kramp förut så fort jag rörde mig men den har nu släppt.

Ja jag har talat med min arbetsledare och jag ska fortsätta, för det är bara en natt och två eftermiddagar den här veckan. Sen får jag ta det väldigt lugnt hemma. Jag har givetvis gjort för mycket här med, fast jag inte tyckt jag gjort nånting! Det var ju så roligt att äntligen kunna göra något, men nu vet jag var min gräns går.

Hittade en intressant konstnär när jag letade efter svartvita bilder, Liselotte Watkins, länken går till en annan Blogg som skriver om henne. En ung, ny, levande konstnär som verkar väldigt inne, om jag inte missuppfattat det. Har bott i New York i fem år med bor nu i det vintervita Sverige på söder, tror jag.  ja på alla sidor och Bloggar jag gick in på så lovprisade man henne. Hon har tydligen också en egen Blogg .

Jag blev också väldigt fascinerad av hennes bilder och kunde bara inte låta bli att ladda ner en massa. Det finns hur många som helst. Ja jag ska försöka att inte överdriva, som vanligt. Men tar med några. Kan bara inte låta bli.

Ja det blev inte bara i svart och vitt för lite färg i livet måste man ju ha. Men henne färger är ganska sparsmakade och det tilltalar mig. Hon betecknas väl som mode konstnär  skulle jag tro.

Hon har skrivit en bok också som jag gärna skulle läsa men som sägs vara slut överallt men den kanske går att få tag på. Vi får se.

Lång helg mot dags natt eller självömkan

Ja då var det dags för den största prövningen efter min sjuk skrivning. Har bara jobbat en eftermiddag och en natt den här veckan och det gick riktigt bra Men jag har varit onormalt trött de resterande dagarna.

Idag blir det eftermiddag till nio och jag är oftast inte hemma förrän tio. Lördag och söndag ska jag upp tidigt och vara på jobbet åtta! Är liksom inte van vid så tidiga mornar ännu. Ska sen jobba hela dagen 13 timmar til nio på kvällen

Ja så det lär väl inte bli mycket skrivet här förrän i nästa vecka. Har varit ut en sväng till affären och det var kaos av bilar i vårt lilla centrum. Ja det är ju fredag och riktigt vackert väder Bilen var uppvärmd och snöfri, inget att skrapa Det var länge sen. Det var faktiskt lite vår i luften.

Min fot och mitt ben ger sig till känna hela tiden. Inte kul men, vem har sagt att allt ska vara det?  "Vem har sagt att just jag kom till värden för att få lycka och välgång på färden...." De finns alltid de som har det värre, ja så tänker vi väl alla men...

Min första arbetsdag och mötet med Fraktalerna

Ja då vard det äntligen dags för min första arbetsdag som jag väntat på i två månade efter den ödesdigra morgonen den 15 dec 2009  vid nio tiden, då jag glad ihågen hade köpte2 saffrans bullar

som jag och min man skulle inta till morgonfikat. Hade jobbat natt och den första snön hade kommit under natten.. Hade bara två pass till den veckan och skulle vara ledig till helgen och  planerade att julpyssla, göra jul mat, baka och allt vad därtill hör. Ja resten har jag skrivit om i ett inlägg längre ner.

Vädret var givetvis det allra sämsta denna måndag eftermiddag den 1 mars 2010. Vinden ven och det snöade och var kallt. Men min lilla bil startade på sekunde efter att jag fått hjälp av min man att gräva fram den. Kände mig lite orolig på grund av vädret. Trodde jag skulle slippa vintern den här gången men den väntade tydligen tålmodigt på mig, i två månader, så att även jag skulle få uppleva kyla, snö och snålblåst.

Ja snön yrde så allt såg ut som dimma. Än värre var när man fick möte med stora bilar som dundrade förbi, då hade man ingen aning om var vägen gick överhuvudtaget. Körde så sakta,  att det som annars brukar ta 20 minuter tog 45! Men jag kom fram hel och hållen.

Jag har jobbat med den här brukaren i ca sex år och hon har fyllt 20 för ca 1 år sedan och till sommaren fick hon en egen lägenhet. Mamman har inrett den väldigt mysig och ombonad, så att det verkligen känns som ett trivsamt hem och det är det ju, plus att det är min arbetsplats, som att komma hem kändes det som.

Vid nio slutade min arbetstid och jag blev avbytt. Byltade på mig alla lager av kläder som man behövde för att inte frysa. När jag skulle köra ut från parkeringen så var där en stor vall. De hade plogat, men jag fastnade givetvis där. Lyckades efter ett tag att komma loss. Som sagt nu va det det plogat men vinden var lika stark om inte värre, för nu hade det blåst ut stora snövallar på vägen som man fick väja för. Så fort jag skruvade ner värmen en aning så frös snöflingorna omedelbart fast på vindrutan.

Klarade även hemvägen galant. Men väldigt trött och ont överallt av anspäningen att köra så uppmärksamt som möjligt. Höll krampaktigt i ratten och vågade inte vika en millimeter från vägen med blicken. Glad att jag klarade första dagen med så motigt väder. Då kändes det som att resten skulle gå lika bra.

När jag kom hem så kom jag ihåg ett teve program jag sett som handlade om Fraktaler.

 Ja en snöflinga är uppbyggd av fraktaler. När man gick i skolan var det inte alls lika roligt på matten att räkna med Fraktaler. Men nu  var det  intressant, när man såg alla bilder och det fantastiska att allt i naturen är uppbyggd på detta vis.

Sen hittade jag en sida på nätet och tänkte på allt roligt jag missat under julen, som den här fantastikska Fraktalen

Tänk att något så vackert som snöflingor, kan åstakomma en sån förödelse. Mandelbrot hette han som upptäckte snöflingans uppbyggnad. 

Tycker det är väldigt faschinerande  mönster, som används flitigt i design fast vi kanske inte alltid tänker på det. Minns en sådan färg glad tröja jag hade i min ungdom för ca 30 år sedan. Under flowe power perioden så florerade ju fantastiska mönster som var typiskt fraktal influerade

Min Familj

Kom på att jag glömt att presentera min familj Man kan ju få för sig att jag är ensammstående för jag skriver ju bara jag, jag och jag hela tiden. Lite jagfixerad just nu.

Jag har 1 Man och 2 hundar. En Engelsk Springer Spaniel, som är min mans och en Jack Russel Terrier vilket är min adoptiv hund.

Rocky när han var ca 1 år. Idag är han fyra.

Viggi som är ett år äldre än Rocky

Älskar att leka

De är världen bästa kompisar men Idag får båda inte längre plats i buren. Ja Rocky försöker men Viggo säger ifrån idag, för det är hans bur, hans trygghet och hans hem som han vant sig vid från början.  

När Rocky kom så var Viggo större är honom, men idag är det tvärtom. Men Viggo är en "stor" hund. Han tror han är störst bäst och vackrast. Han har en stor personlighet är sprallig och är väldigt intelligent.

Rocky är den lugna trygga och lufsar sakta fram. När vi rastar dom så går de oftast tätt tillsammans, ska nosa på samma ställe, kissa på samma ställe och ibland kan de ryka ihop för att se vem som bestämmer och oftast är det Rocky som får ge med sig.

Har också två Systrar, en som är 10 år yngre och bor på Åland. Den andra 15 år ynger, bor i Stockholm. Den yngsta har Tvillingar, grabbar nu i 30 års åldern En av dom har barn, en liten kille med glimten i ögat, allas vår favorit. Vi gör allt för att skämma bort honom till föräldrarnas glädje. Han var Prematur barn och fick plats på en liten kudde som jag bar omkring honom på och kunde inte slita ögonen ifrån honom. Det var Kärlek vid första ögonkastet. Lugn, frid och ödmjukhet drabbade mig så fort jag fick hålla honom Ville aldrig släppa, men tyvärr så skulle han ammas ibland.

Båda mina föräldrar har gått bort. Min far för ca 20 år sedan, min mor för ca ett år sedan.

 

Här när de var i 25 års åldern

Benbrott och lite tyckasyndomsyndrom

Att det kunde gå så illa trodde väl ingen... Presis  så här såg min röngenbild ut, denna har jag hittat på nätet. Nu har jag blivit mycket tyngre, av allt skrot jag går och bär på. För nåt annat kan det ju bara inte vara bara eller?

Att bryta fotleden blev en omvälvande upplevelse för mig. Och jag kunde väl valt en annan tidpunk. Kan det vara mer olämpligt än en vecka före jul! Och inte hade jag en tanke på att fotografera min fot då. Ser att det är många som gjort det med gips och kryckor osv. Jag var så schockad de första veckorna att jag helt tappade fotfästet och jag kände mig som en "Sengångare" sov mest hela dagarna.

Video Sengångare

Sex veckor med gips och kryckor som jag aldrig förut gått med. Det fungerade inte alls i början. Det tog flera veckor innan jag överhuvudtaget klarade av det någotsånär och så hade jag en trappa att gå upp för. Så det blev bara till at hålla sig inomhus. Sen var det ju värsta vintern med kyla och snö, så jag hade absolut ingen  längtan ut. En annan sak som var jobbigt var att man kunde ju inte ta med sig något från rum till rum och till slut blev det så frusterandeatt jag helt enkelt parkerade mig i sovrummet och där samlade jag allt runtomkring mig. Det blev väldigt stökigt men jag nådde allt med lång griptång. Men jag saknade inget hade teve även där

Tyvärr så var man tvungen att släpa sig upp och äta ibland. Och jag har turen att ha en man som kan laga mat. Men han sätter alltid i extra grädde och smör i allt han lagar, så att det ska bli gott och det blev ju mitt fördärv. Mycke pasta blev det och det och det har satt sina spår. Sen tyckte jag så synd om mig själv att jag bara var tvungen att trösta mig med lite choklad, så min snälle man kom varje dag hem med en 200 grams Marabous chokladkaka som jag gladeligen satte i mig och jag mådde mycket bättre efter det. Hur många det blev vågar jag inte ens tänka på.  

Jag minns ännu Yvonne Lombards Maraboureklam

Mmmmmm........

Har nu börjat på sjukgymnastik, vattengympa, så skönt och man känner sig lätt som en fjäril i det 37 gradiga vattnet. Det lär jag få fortsätta med fram till sommaren åtminstone. Foten kanske aldrig blir vad den varit Får veta det först om ett år! Har inte svullnaden gått ner då så får jag leva med det. Känner av varje steg jag tar så jag lär aldrig glömma denna vinter.

En liten vårbild så man håller hoppet uppe

                  

På måndag så börjar verkligheten igen. Har suttit mycket vid datorn och varit ute på Facebook och lekt med Farmen. Har den här veckan försökt att att avgifta mig och dra ner på den tiden, för sen kommer jag varken att orka eller ha tid till det. Ser fram emot att återgå till arbetet på måndag. Sen får vi se vad som händer. Hoppas jag orkar efter allt nattsuddande som jag vant mig vid.

Ja det här var väl inte nån särskillt rolig historia, men hav förtröstan, jag är ny Men det som var roligt var att sätta in bilderna. Fortsätter tänka i mitt eget lilla universum

Sorgen Blommar fortfarande

Nu tänker jag försöka mig på att skapa en Blogg igen. Började lite smått för tre år sen men det var inget allvarligt försök och visste inte heller hur man skulle få ut bloggen, så det blev mest för mig själv jag skrev, vågade heller inte riktigt och så kom jag av mig på grund av livets alla händelser. Sedan dess har "mycket vatten runnit under broarna".

Man blir mer ödmjuk för varje år, tror man i alla fall. Jag som många andra trodde inte "att detta kan inte hända mig" osv. Men har idag insett att allt kan hända. Jag är inte skonad från något och vill inte heller vara det. Det är livserfarenheter som får en att växa. Fast ibland gör det ont att växa.

Ja visst gör det ont när knoppar brister...

Den första april 2009 gick min mor bort. Det var väntat och jag hade turen att få vara vid hennes sida. Men man känner sig ändå inte förberedd, fast man trodde att man var det. Har haft turen att haft min mor i livet i 63 år och hon hade varit mitt stöd och min trygghet och någon som jag tog förgiven. Jag var en del av henne. Det var något som slocknade inuti mig och en avgrund öppnade sig och plötsligt så kände jag mig ensam i livet och fast man på ett plan vet att man ska dö, så blev nu klarheten kristallklar.

Av olika anledningar så begravdes inte min mor förrän den 24 april. Tre dagar senare tog min bästa vän, sen 20 år tillbaka, sitt eget liv. Hon var med på min mors begravning.

Jag gjorde då det svåraste, men vackraste jag gjort i mitt liv. Tillsammans med en annan vän klädde jag henne inför sin sista färd, till himmelens änglar. Hon är nu en av dem. 

Sedan allt detta hände så känns det som om mitt liv bara gått utför. Det var svårt att sörja två personer som betytt så mycket i mitt liv. Sorgen efter min vän överskuggade min mors sorg. Jag blev som förlamad och samvetskvalen slog emot mig så att jag tappade andan. Varför såg jag inte? Varför förstod jag inte? Sorgen bara överföll mig och när det kändes som om mitt hjärta skulle brista. Då hände något. Plötsligt stannade gråten och en frid inträdde. Jag mindes då att någon en gång sagt till mig att "man får bara så mycket smärta som man klarar av". Trodde då att jag försod vad hon menade. Men det hade jag inte gjort.

Sorgen har fortsatt att blomma och jag plockar fortfarande blommor varje dag som jag gömmer i mitt hjärta. Har även börjat, så smått, att sörja min mor. Men livet går vidare och det är det konstigaste av allt.

Vad händer med oss deltidsanställda?

Ja det blev inte mycket skrivet efter det jag började jobba igen. Den förkylningen tog ner mig totalt och det känns som om jag är helt utan energi.

Och inte blir det bättre av att tänka på vad som kommer att hända nästa år om regeringen får igenom förslaget att vi deltidsanställda bara får stämpla fram till 75 dagar?



Jag är 60 år och är själa glad att jag har ett jobb överhuvudtaget men det jobbet är bara varannan vecka. Men då tar jag all den tid som finns att ta. Det är på ett korttidshem där föräldrar får ha sina barn på avlastning varannan vecka. Altså finns det inget mer jobb den andra veckan eftersom jag är personlig assistent åt en multihandikappad tjej. På sommaren då alla har semester finns det alltid jobb att tillgå och då jobbar jag så mycket jag kan och är helt slut när sommaren är över, när alla andra kommer tillbaka utvilade och glada.



Men det är inte lätt eller det verkar helt omöjligt att kombinera detta jobb med något annat. Sedan är det ju så när man läser jobb annonserna att ingen söker en person som är äldre än 50! Har inte hittat en enda jobb där man får vara 60 år. Numera så står det i nästan varenda annons en ålder och det man mest söker är 25 till 30 år. Det är många unga människor idag som är handikappade och behöver hjälp och man kan förstå att de vill ha en i sin egen ålder. Men även de som är lite äldre vill också ha yngre arbetskraft. Inte vet jag vad de tror att man är när man är 60? Idag är man ju inte helt borta eftersom livslängden har ökat och att vara 60 i dag är nog som att vara 50 för 10 år sedan.



Skulle jag mista min A kassa såhär års så innebär det en löneminskning mellan 4 till 5 tusen på en månad. Hur ska jag klara mig då? Jag lär inte få något från socialen eftersom jag antagligen är ett gränsfall. Är gift med en man som har en halv sjukpenning och det innebär en inkomst mellan 3 till 5 tusen i månaden. Men hur länge han är sjukskriven är också ett frågetecken eftersom de har blivit hårdare även där. Han skulle behöva bli sjukpensionär men det är också svårt att bli i dag. Utom då för vissa som inte vill bli det. Läste om några yngre som blev det utan att de ville det? Det är en konstig värld vi lever i.

Vi har en trea eftersom han har tre barn som kommer och hälsar på ibland. Lägenheten kostar 6 tusen i månaden och sen kan man ju tänka sig resten. Jag måste ha bil för jobbets skull. Ibland vill föräldrarna ha hjälp i hemmet och det är 2 mil dit och väldigt krångligt utan bil och skulle inte kunna kombineras med arbetstiderna. När jag jobbar så sover jag jour hela veckan. Börjar 14 och slutar 08 dagen efter. Det känns som om jag bor i en kappsäck och att det inte är någon ide att packa upp för jag ska ju strax och jobba igen. Jag har sökt hundratals jobb men inte fått ett enda svar att ens komma på intervjuv.



Det kommer att bli så att vi antagligen måste skilja oss och skaffa varsin etta. Någon annan lösning kan jag inte se? Just nu känner jag mig deprimerad och allt känns väldigt mörkt. Jag hade tänkt att fortsätta jobba efter 65 i kanske 10 år till men då är det väl verkligen ingen som vill ha någon som är 70 år. Förslaget om sänkta A kasse dagar kan bara inte gå igenom. Nog måste man väl kunna överklaga beslutet om det blir så? Det måste väl finnas fler som är i min situation och som skulle komma att drabbas på ett sätt som kommer att drabba både familj, vänner och bekanta.