Benbrott och lite tyckasyndomsyndrom

Att det kunde gå så illa trodde väl ingen... Presis  så här såg min röngenbild ut, denna har jag hittat på nätet. Nu har jag blivit mycket tyngre, av allt skrot jag går och bär på. För nåt annat kan det ju bara inte vara bara eller?

Att bryta fotleden blev en omvälvande upplevelse för mig. Och jag kunde väl valt en annan tidpunk. Kan det vara mer olämpligt än en vecka före jul! Och inte hade jag en tanke på att fotografera min fot då. Ser att det är många som gjort det med gips och kryckor osv. Jag var så schockad de första veckorna att jag helt tappade fotfästet och jag kände mig som en "Sengångare" sov mest hela dagarna.

Video Sengångare

Sex veckor med gips och kryckor som jag aldrig förut gått med. Det fungerade inte alls i början. Det tog flera veckor innan jag överhuvudtaget klarade av det någotsånär och så hade jag en trappa att gå upp för. Så det blev bara till at hålla sig inomhus. Sen var det ju värsta vintern med kyla och snö, så jag hade absolut ingen  längtan ut. En annan sak som var jobbigt var att man kunde ju inte ta med sig något från rum till rum och till slut blev det så frusterandeatt jag helt enkelt parkerade mig i sovrummet och där samlade jag allt runtomkring mig. Det blev väldigt stökigt men jag nådde allt med lång griptång. Men jag saknade inget hade teve även där

Tyvärr så var man tvungen att släpa sig upp och äta ibland. Och jag har turen att ha en man som kan laga mat. Men han sätter alltid i extra grädde och smör i allt han lagar, så att det ska bli gott och det blev ju mitt fördärv. Mycke pasta blev det och det och det har satt sina spår. Sen tyckte jag så synd om mig själv att jag bara var tvungen att trösta mig med lite choklad, så min snälle man kom varje dag hem med en 200 grams Marabous chokladkaka som jag gladeligen satte i mig och jag mådde mycket bättre efter det. Hur många det blev vågar jag inte ens tänka på.  

Jag minns ännu Yvonne Lombards Maraboureklam

Mmmmmm........

Har nu börjat på sjukgymnastik, vattengympa, så skönt och man känner sig lätt som en fjäril i det 37 gradiga vattnet. Det lär jag få fortsätta med fram till sommaren åtminstone. Foten kanske aldrig blir vad den varit Får veta det först om ett år! Har inte svullnaden gått ner då så får jag leva med det. Känner av varje steg jag tar så jag lär aldrig glömma denna vinter.

En liten vårbild så man håller hoppet uppe

                  

På måndag så börjar verkligheten igen. Har suttit mycket vid datorn och varit ute på Facebook och lekt med Farmen. Har den här veckan försökt att att avgifta mig och dra ner på den tiden, för sen kommer jag varken att orka eller ha tid till det. Ser fram emot att återgå till arbetet på måndag. Sen får vi se vad som händer. Hoppas jag orkar efter allt nattsuddande som jag vant mig vid.

Ja det här var väl inte nån särskillt rolig historia, men hav förtröstan, jag är ny Men det som var roligt var att sätta in bilderna. Fortsätter tänka i mitt eget lilla universum