Man blir mer ödmjuk för varje år, tror man i alla fall. Jag som många andra trodde inte "att detta kan inte hända mig" osv. Men har idag insett att allt kan hända. Jag är inte skonad från något och vill inte heller vara det. Det är livserfarenheter som får en att växa. Fast ibland gör det ont att växa.
Ja visst gör det ont när knoppar brister...
Den första april 2009 gick min mor bort. Det var väntat och jag hade turen att få vara vid hennes sida. Men man känner sig ändå inte förberedd, fast man trodde att man var det. Har haft turen att haft min mor i livet i 63 år och hon hade varit mitt stöd och min trygghet och någon som jag tog förgiven. Jag var en del av henne. Det var något som slocknade inuti mig och en avgrund öppnade sig och plötsligt så kände jag mig ensam i livet och fast man på ett plan vet att man ska dö, så blev nu klarheten kristallklar.
Av olika anledningar så begravdes inte min mor förrän den 24 april. Tre dagar senare tog min bästa vän, sen 20 år tillbaka, sitt eget liv. Hon var med på min mors begravning.
Jag gjorde då det svåraste, men vackraste jag gjort i mitt liv. Tillsammans med en annan vän klädde jag henne inför sin sista färd, till himmelens änglar. Hon är nu en av dem.
Sedan allt detta hände så känns det som om mitt liv bara gått utför. Det var svårt att sörja två personer som betytt så mycket i mitt liv. Sorgen efter min vän överskuggade min mors sorg. Jag blev som förlamad och samvetskvalen slog emot mig så att jag tappade andan. Varför såg jag inte? Varför förstod jag inte? Sorgen bara överföll mig och när det kändes som om mitt hjärta skulle brista. Då hände något. Plötsligt stannade gråten och en frid inträdde. Jag mindes då att någon en gång sagt till mig att "man får bara så mycket smärta som man klarar av". Trodde då att jag försod vad hon menade. Men det hade jag inte gjort.
Sorgen har fortsatt att blomma och jag plockar fortfarande blommor varje dag som jag gömmer i mitt hjärta. Har även börjat, så smått, att sörja min mor. Men livet går vidare och det är det konstigaste av allt.
4 kommentarer:
Hej där!!
Va kul att du börjat bloga oxå =)
Det va lite svårt att fina vart man skulle trycka för att lämna en komentar.
Jag har oxå förlorat min äldsta vän pga självmord för ca tre år sen.. ingen lätt sak att bära på!!!
Men jag håller med dig.. det som inte dödar det härdar =)
Ha en fin helg vännen!
Kram Tina
Tack Tina för att du tagit dig tid du som är proffs och allt Ja man vet ju att man inte är ensam att bli drabbad av sorg men... och det känns bra att du delar med dig, det hjälper på nåt konstigt sätt. Stor Kram till Dig
oj det här blir en sen kommentar
2010 skrev du ..men det blir en sån stark påminnelse då jag läser ditt inlägg.
Jag påminns också om en vän jag förlorade i självmord ..det känns som om det aldrig riktigt 'går över'..
kanske ska det inte heller göra det ..och på något sätt får jag en känsla av att du kan det där att ge sorgen ett utrymme i din vardag ..något som jag också skulle behöva lära mej.
Då det ju nu i den här åldern blir fler sådana erfarenheter ..jag behöver hitta ett sätt att skapa en sorgens plats ett rum för de känslorna att få finnas med ..utan att de ska behöva tränga sej fram genom mitt försvar ..varje gång
Usch svårt att beskriva vad jag menar ..låter konstigt på ngt sätt
men jag har ju nyss förlorat min andra bror ..och mina föräldrar kan det närsom helst hända nåt med ...
Candela
Kommentarer är alltid välkomna från hur gamla inlägg som hellst:) Ja det blir väldigt traumatiskt när någon väljer väg i livet själv. Den här gången klarade jag sorgen bättre känns det som. Känner mig tryggare i min sorg. Känner återigen frid. Men det är en konstig känla att känna frid och samtidigt sörja men nu vet jag att man kan göra det. Det är något speciellt när ens förälder går bort, så upplevde jag det. Även om man vet att så ska ske, så händer det något inuti en. Har fortfarande frågor till min mor som jag aldrig hann ställa. Se till att få svar på allt. Ja man kan prata mycket om döden. Det finns mycket att säga.
Stor kram
Skicka en kommentar