Årsdagen av min Bästa Väns Bortgång

Ni är hjärtligt välkomna att skriva en kommentar om ni känner för det!

Men just nu kan man bara kommentera

genom att klicka på klockslagetför inlägget.

Felet är under utredning

Jag vill ge Himlens Alla Änglar och stjärnor

till min bortgångna Vän

Jag vill ge dem till Hennes Barn
och Barnbarn

Jag vill ge dem till Alla hennes Vänner

Jag vill ge dem Till Alla mina Systrar, 
Barn och Barnbarn

Jag vill ge dem till min Man,

som alltid är vid min sida

och som stöttat mig

under det här året

Jag vill ge dem till, min Nyfunna Vän, 
som troget varit vid min sida
sedan den dagen och hjälpte mig
med de svåraste jag någonsin 
gjort i mitt liv

Jag vill ge dem till Alla mina
Nyfunna blogg vänner,
som gör mig glad, 
var dag

Jag vill även ge dem Till 
Alla Mina Nyfunna Vänner på Facebook
Som blev mitt stora stöd
när jag som mest behövde det
när jag var i ett skede då jag trodde jag inte längre
hade några vänner kvar

Jag vill ge dem till Alla Vänner
som jag känner, 
Inga nämnda och
inga glömda 

Guds Kärlek

Himlens Alla Änglar och stjärnor, räcker till Oss Alla

Jag vill även ge dem till Mig

En Dag kommer vi Alla att mötas igen

Sorgen Blommar fortfarande

Nu tänker jag försöka mig på att skapa en Blogg igen. Började lite smått för tre år sen men det var inget allvarligt försök och visste inte heller hur man skulle få ut bloggen, så det blev mest för mig själv jag skrev, vågade heller inte riktigt och så kom jag av mig på grund av livets alla händelser. Sedan dess har "mycket vatten runnit under broarna".

Man blir mer ödmjuk för varje år, tror man i alla fall. Jag som många andra trodde inte "att detta kan inte hända mig" osv. Men har idag insett att allt kan hända. Jag är inte skonad från något och vill inte heller vara det. Det är livserfarenheter som får en att växa. Fast ibland gör det ont att växa.

Ja visst gör det ont när knoppar brister...

Den första april 2009 gick min mor bort. Det var väntat och jag hade turen att få vara vid hennes sida. Men man känner sig ändå inte förberedd, fast man trodde att man var det. Har haft turen att haft min mor i livet i 63 år och hon hade varit mitt stöd och min trygghet och någon som jag tog förgiven. Jag var en del av henne. Det var något som slocknade inuti mig och en avgrund öppnade sig och plötsligt så kände jag mig ensam i livet och fast man på ett plan vet att man ska dö, så blev nu klarheten kristallklar.

Av olika anledningar så begravdes inte min mor förrän den 24 april. Tre dagar senare tog min bästa vän, sen 20 år tillbaka, sitt eget liv. Hon var med på min mors begravning.

Jag gjorde då det svåraste, men vackraste jag gjort i mitt liv. Tillsammans med en annan vän klädde jag henne inför sin sista färd, till himmelens änglar. Hon är nu en av dem. 

Sedan allt detta hände så känns det som om mitt liv bara gått utför. Det var svårt att sörja två personer som betytt så mycket i mitt liv. Sorgen efter min vän överskuggade min mors sorg. Jag blev som förlamad och samvetskvalen slog emot mig så att jag tappade andan. Varför såg jag inte? Varför förstod jag inte? Sorgen bara överföll mig och när det kändes som om mitt hjärta skulle brista. Då hände något. Plötsligt stannade gråten och en frid inträdde. Jag mindes då att någon en gång sagt till mig att "man får bara så mycket smärta som man klarar av". Trodde då att jag försod vad hon menade. Men det hade jag inte gjort.

Sorgen har fortsatt att blomma och jag plockar fortfarande blommor varje dag som jag gömmer i mitt hjärta. Har även börjat, så smått, att sörja min mor. Men livet går vidare och det är det konstigaste av allt.