Min Familj

Kom på att jag glömt att presentera min familj Man kan ju få för sig att jag är ensammstående för jag skriver ju bara jag, jag och jag hela tiden. Lite jagfixerad just nu.

Jag har 1 Man och 2 hundar. En Engelsk Springer Spaniel, som är min mans och en Jack Russel Terrier vilket är min adoptiv hund.

Rocky när han var ca 1 år. Idag är han fyra.

Viggi som är ett år äldre än Rocky

Älskar att leka

De är världen bästa kompisar men Idag får båda inte längre plats i buren. Ja Rocky försöker men Viggo säger ifrån idag, för det är hans bur, hans trygghet och hans hem som han vant sig vid från början.  

När Rocky kom så var Viggo större är honom, men idag är det tvärtom. Men Viggo är en "stor" hund. Han tror han är störst bäst och vackrast. Han har en stor personlighet är sprallig och är väldigt intelligent.

Rocky är den lugna trygga och lufsar sakta fram. När vi rastar dom så går de oftast tätt tillsammans, ska nosa på samma ställe, kissa på samma ställe och ibland kan de ryka ihop för att se vem som bestämmer och oftast är det Rocky som får ge med sig.

Har också två Systrar, en som är 10 år yngre och bor på Åland. Den andra 15 år ynger, bor i Stockholm. Den yngsta har Tvillingar, grabbar nu i 30 års åldern En av dom har barn, en liten kille med glimten i ögat, allas vår favorit. Vi gör allt för att skämma bort honom till föräldrarnas glädje. Han var Prematur barn och fick plats på en liten kudde som jag bar omkring honom på och kunde inte slita ögonen ifrån honom. Det var Kärlek vid första ögonkastet. Lugn, frid och ödmjukhet drabbade mig så fort jag fick hålla honom Ville aldrig släppa, men tyvärr så skulle han ammas ibland.

Båda mina föräldrar har gått bort. Min far för ca 20 år sedan, min mor för ca ett år sedan.

 

Här när de var i 25 års åldern

Benbrott och lite tyckasyndomsyndrom

Att det kunde gå så illa trodde väl ingen... Presis  så här såg min röngenbild ut, denna har jag hittat på nätet. Nu har jag blivit mycket tyngre, av allt skrot jag går och bär på. För nåt annat kan det ju bara inte vara bara eller?

Att bryta fotleden blev en omvälvande upplevelse för mig. Och jag kunde väl valt en annan tidpunk. Kan det vara mer olämpligt än en vecka före jul! Och inte hade jag en tanke på att fotografera min fot då. Ser att det är många som gjort det med gips och kryckor osv. Jag var så schockad de första veckorna att jag helt tappade fotfästet och jag kände mig som en "Sengångare" sov mest hela dagarna.

Video Sengångare

Sex veckor med gips och kryckor som jag aldrig förut gått med. Det fungerade inte alls i början. Det tog flera veckor innan jag överhuvudtaget klarade av det någotsånär och så hade jag en trappa att gå upp för. Så det blev bara till at hålla sig inomhus. Sen var det ju värsta vintern med kyla och snö, så jag hade absolut ingen  längtan ut. En annan sak som var jobbigt var att man kunde ju inte ta med sig något från rum till rum och till slut blev det så frusterandeatt jag helt enkelt parkerade mig i sovrummet och där samlade jag allt runtomkring mig. Det blev väldigt stökigt men jag nådde allt med lång griptång. Men jag saknade inget hade teve även där

Tyvärr så var man tvungen att släpa sig upp och äta ibland. Och jag har turen att ha en man som kan laga mat. Men han sätter alltid i extra grädde och smör i allt han lagar, så att det ska bli gott och det blev ju mitt fördärv. Mycke pasta blev det och det och det har satt sina spår. Sen tyckte jag så synd om mig själv att jag bara var tvungen att trösta mig med lite choklad, så min snälle man kom varje dag hem med en 200 grams Marabous chokladkaka som jag gladeligen satte i mig och jag mådde mycket bättre efter det. Hur många det blev vågar jag inte ens tänka på.  

Jag minns ännu Yvonne Lombards Maraboureklam

Mmmmmm........

Har nu börjat på sjukgymnastik, vattengympa, så skönt och man känner sig lätt som en fjäril i det 37 gradiga vattnet. Det lär jag få fortsätta med fram till sommaren åtminstone. Foten kanske aldrig blir vad den varit Får veta det först om ett år! Har inte svullnaden gått ner då så får jag leva med det. Känner av varje steg jag tar så jag lär aldrig glömma denna vinter.

En liten vårbild så man håller hoppet uppe

                  

På måndag så börjar verkligheten igen. Har suttit mycket vid datorn och varit ute på Facebook och lekt med Farmen. Har den här veckan försökt att att avgifta mig och dra ner på den tiden, för sen kommer jag varken att orka eller ha tid till det. Ser fram emot att återgå till arbetet på måndag. Sen får vi se vad som händer. Hoppas jag orkar efter allt nattsuddande som jag vant mig vid.

Ja det här var väl inte nån särskillt rolig historia, men hav förtröstan, jag är ny Men det som var roligt var att sätta in bilderna. Fortsätter tänka i mitt eget lilla universum

Sorgen Blommar fortfarande

Nu tänker jag försöka mig på att skapa en Blogg igen. Började lite smått för tre år sen men det var inget allvarligt försök och visste inte heller hur man skulle få ut bloggen, så det blev mest för mig själv jag skrev, vågade heller inte riktigt och så kom jag av mig på grund av livets alla händelser. Sedan dess har "mycket vatten runnit under broarna".

Man blir mer ödmjuk för varje år, tror man i alla fall. Jag som många andra trodde inte "att detta kan inte hända mig" osv. Men har idag insett att allt kan hända. Jag är inte skonad från något och vill inte heller vara det. Det är livserfarenheter som får en att växa. Fast ibland gör det ont att växa.

Ja visst gör det ont när knoppar brister...

Den första april 2009 gick min mor bort. Det var väntat och jag hade turen att få vara vid hennes sida. Men man känner sig ändå inte förberedd, fast man trodde att man var det. Har haft turen att haft min mor i livet i 63 år och hon hade varit mitt stöd och min trygghet och någon som jag tog förgiven. Jag var en del av henne. Det var något som slocknade inuti mig och en avgrund öppnade sig och plötsligt så kände jag mig ensam i livet och fast man på ett plan vet att man ska dö, så blev nu klarheten kristallklar.

Av olika anledningar så begravdes inte min mor förrän den 24 april. Tre dagar senare tog min bästa vän, sen 20 år tillbaka, sitt eget liv. Hon var med på min mors begravning.

Jag gjorde då det svåraste, men vackraste jag gjort i mitt liv. Tillsammans med en annan vän klädde jag henne inför sin sista färd, till himmelens änglar. Hon är nu en av dem. 

Sedan allt detta hände så känns det som om mitt liv bara gått utför. Det var svårt att sörja två personer som betytt så mycket i mitt liv. Sorgen efter min vän överskuggade min mors sorg. Jag blev som förlamad och samvetskvalen slog emot mig så att jag tappade andan. Varför såg jag inte? Varför förstod jag inte? Sorgen bara överföll mig och när det kändes som om mitt hjärta skulle brista. Då hände något. Plötsligt stannade gråten och en frid inträdde. Jag mindes då att någon en gång sagt till mig att "man får bara så mycket smärta som man klarar av". Trodde då att jag försod vad hon menade. Men det hade jag inte gjort.

Sorgen har fortsatt att blomma och jag plockar fortfarande blommor varje dag som jag gömmer i mitt hjärta. Har även börjat, så smått, att sörja min mor. Men livet går vidare och det är det konstigaste av allt.

Vad händer med oss deltidsanställda?

Ja det blev inte mycket skrivet efter det jag började jobba igen. Den förkylningen tog ner mig totalt och det känns som om jag är helt utan energi.

Och inte blir det bättre av att tänka på vad som kommer att hända nästa år om regeringen får igenom förslaget att vi deltidsanställda bara får stämpla fram till 75 dagar?



Jag är 60 år och är själa glad att jag har ett jobb överhuvudtaget men det jobbet är bara varannan vecka. Men då tar jag all den tid som finns att ta. Det är på ett korttidshem där föräldrar får ha sina barn på avlastning varannan vecka. Altså finns det inget mer jobb den andra veckan eftersom jag är personlig assistent åt en multihandikappad tjej. På sommaren då alla har semester finns det alltid jobb att tillgå och då jobbar jag så mycket jag kan och är helt slut när sommaren är över, när alla andra kommer tillbaka utvilade och glada.



Men det är inte lätt eller det verkar helt omöjligt att kombinera detta jobb med något annat. Sedan är det ju så när man läser jobb annonserna att ingen söker en person som är äldre än 50! Har inte hittat en enda jobb där man får vara 60 år. Numera så står det i nästan varenda annons en ålder och det man mest söker är 25 till 30 år. Det är många unga människor idag som är handikappade och behöver hjälp och man kan förstå att de vill ha en i sin egen ålder. Men även de som är lite äldre vill också ha yngre arbetskraft. Inte vet jag vad de tror att man är när man är 60? Idag är man ju inte helt borta eftersom livslängden har ökat och att vara 60 i dag är nog som att vara 50 för 10 år sedan.



Skulle jag mista min A kassa såhär års så innebär det en löneminskning mellan 4 till 5 tusen på en månad. Hur ska jag klara mig då? Jag lär inte få något från socialen eftersom jag antagligen är ett gränsfall. Är gift med en man som har en halv sjukpenning och det innebär en inkomst mellan 3 till 5 tusen i månaden. Men hur länge han är sjukskriven är också ett frågetecken eftersom de har blivit hårdare även där. Han skulle behöva bli sjukpensionär men det är också svårt att bli i dag. Utom då för vissa som inte vill bli det. Läste om några yngre som blev det utan att de ville det? Det är en konstig värld vi lever i.

Vi har en trea eftersom han har tre barn som kommer och hälsar på ibland. Lägenheten kostar 6 tusen i månaden och sen kan man ju tänka sig resten. Jag måste ha bil för jobbets skull. Ibland vill föräldrarna ha hjälp i hemmet och det är 2 mil dit och väldigt krångligt utan bil och skulle inte kunna kombineras med arbetstiderna. När jag jobbar så sover jag jour hela veckan. Börjar 14 och slutar 08 dagen efter. Det känns som om jag bor i en kappsäck och att det inte är någon ide att packa upp för jag ska ju strax och jobba igen. Jag har sökt hundratals jobb men inte fått ett enda svar att ens komma på intervjuv.



Det kommer att bli så att vi antagligen måste skilja oss och skaffa varsin etta. Någon annan lösning kan jag inte se? Just nu känner jag mig deprimerad och allt känns väldigt mörkt. Jag hade tänkt att fortsätta jobba efter 65 i kanske 10 år till men då är det väl verkligen ingen som vill ha någon som är 70 år. Förslaget om sänkta A kasse dagar kan bara inte gå igenom. Nog måste man väl kunna överklaga beslutet om det blir så? Det måste väl finnas fler som är i min situation och som skulle komma att drabbas på ett sätt som kommer att drabba både familj, vänner och bekanta.

Hospitaliserad

Ja nu har jag varit hemma över en hel vecka med en seg förkylning. Känner mig helt "hospitaliserad". Det går fort att vänja sig vid att inte göra någonting. Men nu gäller det att programmera om sig till att det ska bli riktigt roligt att jobba igen.

Jag börjar kl 14 och slutar inte förrän i mogon kl 08 och vi får se vad jag tycker då. Nej nu måste jag plocka ihop mig och se till att få med mig allt som mobil, cigaretter, nyckalar och allt annat som är lätt att glömma. Ibland glömmer jag till och med att äta när jag engagerar mig i någonting.

Hurra! vad kul det ska bli att jobba. Jag känner mig så "taggad" som alla säger nu för tiden. Det gäller att hänga med så gott man kan.

The Secret

http://www.thesecret.se/home.html

Jag undrar hur många som läst boken här i Sverige? Skulle vilja höra andras åsikter om den. Egentligen är det ju inget konstigt eller något hockus pockus med det hela. I 20 år har jag läst populär psykologi och den här boken är en sammanfattning av alla böcker jag läst, enligt mig.

Synd att den ännu inte finns på svenska. Men det dröjer nog inte länge innan någon översätter den. Har läst att även filmen ska göras på svenska med svenska personer som lever efter the law of atraction. De ska bli spännande att se vilka det blir.

Alice i underlandet

Har tänkt på att många människor kanske inte förstår hur det är och känns att inte ha någon som helst orienterings förmåga. Det kanske finns olika grader även av det, men tänker förklara hur jag känner och upplever det hela.

Först och främst så känner jag mig som Alice i underlandet. Det kanske säger en del för de som har läst sagan. I hela mitt liv har människor drivit med mig om mitt handikapp och skojat bort det, så jag har inte riktigt velat erkänna hur allvarligt det har påverkat mig. Ibland har jag trott att det var jag som var dum. Men med åren har jag kommit över den tanken och accepterat mitt handikapp.

För att hitta till ett ställe måste jag köra den vägen många, många gånger innan jag kan känna mig trygg med att veta att jag kommer rätt. Och då har jag givetvis kört fel massor av gånger. Sen så får man hålla sig till den vägen vare sig det är den kortaste eller inte.

Det är väldigt ångestladdat att inte kunna hitta vart man vill trots en kart beskrivning för man är så osäker på om man är på rätt väg eller inte. Så när GPS en kom så blev jag jätteglad och förstod direkt att detta måste vara något för mig. Men i början så var det även svårt att tolka den för det finns så mycket att tolka om man är lite uppmärksam. Jag trodde att det bara var att köra och så skulle jag komma rätt men...

Det tog ett tag innan jag förstod språket även om det är på Svenska. Den visar en karta på vägen och hur många meter eller kilometer det är till nästa sväng plus att rösten talar om att nu är det 800, 300, 100 hundra meter kvar till nästa högersväng. Sen säger rösten upprepade gånger, sväng till höger osv. Den talar även om att jag ska hålla mig i höger eller vänsterfil och om jag kört fel så ber den mig göra en U sväng och sen guidar den mig rätt från det hållet.

Men även med all den informationen så har jag lyckats köra fel på grund av min osäkerhet som jag programmerat in i mig under alla år. Nu måste jag programmera om mig och försöka lita på att den lotsar mig till rätt ställe. Däremot så fick den spatt på den nya motorvägen till Tierp och bad mig svänga vänster var 50 meter. Tur att det inte gick. Men jag har inte laddat ner allt som finns för man kan prenumerera på en massa tjänster. Det kostar givetvis men jag vet ännu inte hur mycket.

Att köra fel i ett litet bostadsområde är inte alls svårt. Linda Skugge skrev igår i sin krönika i Expressen hur pinsamt hon tyckte att det var. Jag förstår henne för även jag har irrat i små bostadsområden och trott att därifrån ska jag väl hitta ut, men.. Vägen tillbaka ser inte likadan ut som vägen dit, så det är inte så konstigt för oss som har svårt med orienteringen.

Jag skaffade min GPS för ett år sedan då mina systersöner flyttade från ett ställe de bott på i många år till ett annat ställe i Huddinge. Jag förstod direkt när jag tittade på kartan att jag inte skulle klara av det och kände ångesten direkt bara jag tänkte tanken. Har nu kört dit ett antal gånger och kommit fram men fortfarande så känner jag inte igen mig under vägen förrän jag kommer till ett visst ställe. Ja då jag är nästan framme.

Nog måste det väl finnas massor av människor som har samma problem som jag och Linda? Hon vill bilda en klubb för såna som oss och det tycker jag låter bra. Vi kan då tipsa varandra om saker som kan vara till hjälp om hur vi alla löser vårt problem. Kanske är vi väldigt många?

Ja jag skrev till Linda och så får vi se om det blir någon klubb. Hon kanske bara skojade men jag tror på att dela med sig av sina erfarenheter kan hjälpa många att känna sig säkrare och att inte tro att de bara är dumma, för det tycker nog många andra om oss och det har jag fått höra genom åren. Man frågar om och om igen och får då höra "har ju sagt det flera gånger är du dum eller?"

Ja det var allt från mitt lilla universum