En Natt på Akuten

Ni är hjärtligt välkomna att skriva en kommentar om ni känner för det!

Men just nu kan man bara kommentera

genom att klicka på klockslagetför inlägget.

Felet är under utredning

God Morgon!

Vilken underbar natt! Nu har jag inte längre klippkort på Akuten

utan nu har jag gjort en prenumeration.

Det börjar bli riktigt pinsamt, när dom börjar att känna igen mig, på

Akademiska. Ja här i Tierp känner dom mig sen gammalt.

Hela historien började i går kväll vid nio. Jag satt här framför datorn

och läste mina bloggar, som vanligt. Plötsligt får jag en

obeskrivlig smärta i magen. Efter en kvart gav jag upp

och förstod att jag måste göra något åt det.

Ringde Akuten här i Tierp och undrade om jag eventuellt blivit

matförgiftad, eftersom jag två timmar tidigare ätit kyckling.

Hon trodde inte det utan bad mig komma ner.

Det tar två minuter att gå, men det var inte

att tänka på. Så min man körde mig dit.

Väl framme så var det inte en människa där som vanligt  när jag kommer.

Efter en timmes provtagning och ett samtal, med en läkare,

som såg ut som ett frågetecken, skrev han ut en remiss

till Akuten på Akademiska. Han ringde efter Taxi

och chauffören kom in och skulle hämta mig.

Då bröt jag ihop och frågade om jag inte kunde få något smärtstillande

för det kändes som om jag bara inte skulle klara en minut till.

Först skulle jag inte få det och chauffören såg misstänksamt på mig och

undrade nog vad det var han skulle forsla för överspänd äldre dam.

Jo jag fick en tablett och vi åkte.

Väl framme så hade smärtan inte lättat något, utan jag fick

snyftande dra min historia igen. och sen fick jag

komma in direkt, trots att det satt en massa andra

människor i väntrummet, som också såg lidande ut

Såg en skylt, där det stod, att

"Vi tar de sjukaste först" och det lät ju betryggande.

Fick en brits och lade mig tacksam ner. Och det dröjde inte lång tid

innan det kom en leende sköterska och la en sval hand

på min panna och fråfade om jag hade feber.

Det hade jag inte. Klockan dade då blivit elva

och jag såg en vit rock, som fladdrade ut och in ur olika rum

och förstod att snart skulle han även komma till mig.

Klockan ett så trodde jag inte det längre. För då hade det hänt

ett Mirakel, en sånt som bara händer mig.

Smärtan hade släppt! Jag omtalade då detta för en sköterska

och undrade om jag inte då bara kunde få gå hem igen?

Jovisst säger hon, här är man fri att gå när man vill

och lyckönskade mig till mitt tillfrisknande.

Men det blev ett men. Hur skulle jag komma hem? Ja de

gnuggade sina geniknölar en stund och sa, att ville

jag åka sjuktransport med taxi igen så måste jag först

träffa doktorn, för det var bara han som kunde

skriva ut ett sånt papper.

Ja då insåg jag att jag var tvungen att vänta ut honom, för nu hade jag

mer ont i hela min kropp och mina ben, än det jag sökte för.

Jag drog min jacka överhuvudet och vaknade igen vid fyra

Tackade då universum att dessa timmar hade gått.

Undrade då hur stor chans jag hade, för att få träffa någon läkare

överhuvudtaget, som frisk person på en Akut, där man

tar de sjukaste först? Sen undrade jag hur många

läkare som var i tjänst?

Då upplyste de mig om att de var tacksamma att de hade en

läkare där överhuvudtaget. Jag såg då så frågande ut

att de kände sig tvungna att förklara.

Jo det fanns alltid två läkare men den ena var alltid på operation.

Och ibland behövde de en till där, så de var själaglada

att de hade en läkare där den natten.

Nu hade klockan blivit fem och till slut kom någon och rullade in mig

på ett rum. Efter bara en liten stund så kom då läkaren och
efter ett samtal om allt som hänt och lite utfrågningar

och lite klämma här och där, så konstaterade Vi

att jag hade haft ett Njurstensanfall.

Jag var så tacksam för att allt var över och han skrev glatt ut en

sjukresa till mig. Det var en ovanligt trevlig läkare och han

avslutade vårt samtal med att säga att
jag var välkommen igen om jag fick problem och att

" Det var angenämnt att få göra min bekantskap".

Jag sa givetvis desamma.

Lite vimmelkantig begav jag mig ut till taxin och ringde min man

och frågade om han hade frukosten klar och det hade han.

Han är alltid morgonpigg och på en halvtimme

var jag hemma igen.

Ja det här var en av mina minnesvärda upplevelser, som jag nu

börjar tro ska bli mitt liv. Men jag mår bra och somnade

 som ett barn efter en ovanligt god ost smörgås.