Klippkort på Akuten

Har suttit lite för mycket med armbågarna på bordet, visade det sig, när jag varit hemma och sjukskriven i två månader. Har märkt att den ena armbågen blivit lite konstig och jag har smort och kanske skrapat lite på den sådär disträ då och då.

Har jobbat ikväll och kände att den började ömma och till slut gjorde den riktigt on. Tittade på den och upptäckte att den blåst upp sig som en ballong. Så när jag kom hem så ringde jag och frågade vad det kunde vara. Ja lite tur ska man väl ha ibland, för hon sa att det fanns inte en människa där? Ingen som var sjuk ikväll? Konstigt? Bara jag? Så hon tyckte jag skulle komma dit. Jag bor presis bredvid som tur är nu när det blivit många sjuk besök.

Allt var över på en halv timme. De tömde armbågen på vatten, utan bedövning och nu ska jag äta pennisillin. Jätte tabletter som jag ska ta tre gånger om dagen! i 14 dagar. Det snabbaste läkarbesök jag någonsin varit på. Ja nu är jag så fullproppad av olika mediciner så snart får jag väl ta tabletter för att klara av att ta alla tabletter jag fått. Har hört talas om sånt.

Nä nu får det vara slut på alla krämpor! Det var ju inte sånt jag tänkt skriva om men nu blev det som det blev. Armbågen är mindre och jag slapp sitta 5 timmar på akuten i morgon. Ska jobba sista eftermiddagen den här veckan i morgon och sen är jag ledig och kan ligga hemma och "slicka mina sår".

Sjukbesök hos Doktor "Lill Prosten"

Ja då var det dags igen att beklaga sig. Men plötsligt känns allt ljusare idag. Har haft sån värk i min fot och mitt ben, så i morse ringde jag om en akut tid. Något måste vara fel! De tog mig på allvar och röntgade foten och sen ordnade läkaren att jag ska få komma till Akademiska och göra en större röntgen, Datortomografi Ja vi får se vad det visar. Bra att få klarhet i om det är något fel eller om det kommer att vara såhär i fortsättningoch då får man väl ställa in sig på det i så fall.

Ja man blir alldeles lugn när man får komma till en läkare Ja i alla fall jag. Känner mig trygg och väl omhändertagen av någon som vet och kan allt om  kroppens alla funktioner. Det sitter väl i från barndomen. Jag har aldrig upplevt någon läkarskräck, vad jag minns, som många andra har. Får man sen ett rosa piller ja då blir man ännu lugnare. Jag är klippt och skuren för placeboeffekten. Skulle de ge mig ett socker piller så skulle jag tro att det hjälpte om de sa att det gjorde det. Jag litar helt och fullt på vad en läkare säger Synd bara att olika läkare säger olika saker.

Ska man inte sluta äta semlor snart? Min man kommer hem med semlor var och varannan dag! Börjar tro att han har någon baktanke med det, hummm? Han har gått upp lite i vikt och kanske vill att jag också ska bli lite rundare? Snart ser jag väl ut som en semla. Jag kan nämligen inte säga Nej! Fattar inte det? Finns det hemma, så åker det ner, men finns det inte, så finns det inte.

Känner mig ju redan som en flodhäst i bassängen, när jag går på vattengymnastiken. Tycker det blir jättevågor när jag ska hoppa med knäna upp till hakan. Tänk så lätt det går i vattnet. Men de andra tanter och farbröderna får kallsupar, inte bra. Försöker att göra sakta men det blir ändå stora vågor av någon anledning?

Det här är något som jag också håller på med. Bra för ryggen sägs det. Ett gott råd tjejer, bli inte över 50!

Svart eller vitt

Ja som vanligt blev det inte som jag tänkt mig. Det hade gått bra hela veckan, en natt och två kvällstider. Det var dom två 13 timmars dagarna i helgen jag nu skulle klara av och jag var så glad och lycklig att jag kommit "hem" igen. Ja det känns som mitt andra hem. Vi hade en mysig lördag min brukare och jag. Var så ivrig att jag glömde att vila min fot då och då. Jag bara är sån, både på gott och ont och det blev det sista den här gången.

När jag vaknade på söndagmorgon så kunde jag inte stå på mitt ben, Bröt ihop fullständigt. Såg bara mörker framför mig, sittandes i en rullstol och inte kunna göra någonting. Ja det är ju typiskt mig, det med. När det gäller mig själv och mitt mående, så är det antingen svart eller vitt.

Det värsta var att jag visste att det inte fanns någon vikarie att få tag på med så kort varsel och att det skulle bli natten som skulle få ta smällen. Det gjorde inte saken bättre. Men vad gör man? Kunde bara inte gå! Hade mer värk i fot och ben nu,  än när jag bröt foten. Som tur var så var så fick jag förståelse för att jag inte kunde komma till jobbet. Men att överlåta 13 timmar till någon annan kändes inte bra och så mådde jag dåligt över det med.

Upptäckte också att jag fått ont och kramp i den andra höften också, därför att jag gått fel antagligen. Har vilat hela dagen och det började kännas bättre på eftermiddagen. Hade kramp förut så fort jag rörde mig men den har nu släppt.

Ja jag har talat med min arbetsledare och jag ska fortsätta, för det är bara en natt och två eftermiddagar den här veckan. Sen får jag ta det väldigt lugnt hemma. Jag har givetvis gjort för mycket här med, fast jag inte tyckt jag gjort nånting! Det var ju så roligt att äntligen kunna göra något, men nu vet jag var min gräns går.

Hittade en intressant konstnär när jag letade efter svartvita bilder, Liselotte Watkins, länken går till en annan Blogg som skriver om henne. En ung, ny, levande konstnär som verkar väldigt inne, om jag inte missuppfattat det. Har bott i New York i fem år med bor nu i det vintervita Sverige på söder, tror jag.  ja på alla sidor och Bloggar jag gick in på så lovprisade man henne. Hon har tydligen också en egen Blogg .

Jag blev också väldigt fascinerad av hennes bilder och kunde bara inte låta bli att ladda ner en massa. Det finns hur många som helst. Ja jag ska försöka att inte överdriva, som vanligt. Men tar med några. Kan bara inte låta bli.

Ja det blev inte bara i svart och vitt för lite färg i livet måste man ju ha. Men henne färger är ganska sparsmakade och det tilltalar mig. Hon betecknas väl som mode konstnär  skulle jag tro.

Hon har skrivit en bok också som jag gärna skulle läsa men som sägs vara slut överallt men den kanske går att få tag på. Vi får se.

Lång helg mot dags natt eller självömkan

Ja då var det dags för den största prövningen efter min sjuk skrivning. Har bara jobbat en eftermiddag och en natt den här veckan och det gick riktigt bra Men jag har varit onormalt trött de resterande dagarna.

Idag blir det eftermiddag till nio och jag är oftast inte hemma förrän tio. Lördag och söndag ska jag upp tidigt och vara på jobbet åtta! Är liksom inte van vid så tidiga mornar ännu. Ska sen jobba hela dagen 13 timmar til nio på kvällen

Ja så det lär väl inte bli mycket skrivet här förrän i nästa vecka. Har varit ut en sväng till affären och det var kaos av bilar i vårt lilla centrum. Ja det är ju fredag och riktigt vackert väder Bilen var uppvärmd och snöfri, inget att skrapa Det var länge sen. Det var faktiskt lite vår i luften.

Min fot och mitt ben ger sig till känna hela tiden. Inte kul men, vem har sagt att allt ska vara det?  "Vem har sagt att just jag kom till värden för att få lycka och välgång på färden...." De finns alltid de som har det värre, ja så tänker vi väl alla men...

Min första arbetsdag och mötet med Fraktalerna

Ja då vard det äntligen dags för min första arbetsdag som jag väntat på i två månade efter den ödesdigra morgonen den 15 dec 2009  vid nio tiden, då jag glad ihågen hade köpte2 saffrans bullar

som jag och min man skulle inta till morgonfikat. Hade jobbat natt och den första snön hade kommit under natten.. Hade bara två pass till den veckan och skulle vara ledig till helgen och  planerade att julpyssla, göra jul mat, baka och allt vad därtill hör. Ja resten har jag skrivit om i ett inlägg längre ner.

Vädret var givetvis det allra sämsta denna måndag eftermiddag den 1 mars 2010. Vinden ven och det snöade och var kallt. Men min lilla bil startade på sekunde efter att jag fått hjälp av min man att gräva fram den. Kände mig lite orolig på grund av vädret. Trodde jag skulle slippa vintern den här gången men den väntade tydligen tålmodigt på mig, i två månader, så att även jag skulle få uppleva kyla, snö och snålblåst.

Ja snön yrde så allt såg ut som dimma. Än värre var när man fick möte med stora bilar som dundrade förbi, då hade man ingen aning om var vägen gick överhuvudtaget. Körde så sakta,  att det som annars brukar ta 20 minuter tog 45! Men jag kom fram hel och hållen.

Jag har jobbat med den här brukaren i ca sex år och hon har fyllt 20 för ca 1 år sedan och till sommaren fick hon en egen lägenhet. Mamman har inrett den väldigt mysig och ombonad, så att det verkligen känns som ett trivsamt hem och det är det ju, plus att det är min arbetsplats, som att komma hem kändes det som.

Vid nio slutade min arbetstid och jag blev avbytt. Byltade på mig alla lager av kläder som man behövde för att inte frysa. När jag skulle köra ut från parkeringen så var där en stor vall. De hade plogat, men jag fastnade givetvis där. Lyckades efter ett tag att komma loss. Som sagt nu va det det plogat men vinden var lika stark om inte värre, för nu hade det blåst ut stora snövallar på vägen som man fick väja för. Så fort jag skruvade ner värmen en aning så frös snöflingorna omedelbart fast på vindrutan.

Klarade även hemvägen galant. Men väldigt trött och ont överallt av anspäningen att köra så uppmärksamt som möjligt. Höll krampaktigt i ratten och vågade inte vika en millimeter från vägen med blicken. Glad att jag klarade första dagen med så motigt väder. Då kändes det som att resten skulle gå lika bra.

När jag kom hem så kom jag ihåg ett teve program jag sett som handlade om Fraktaler.

 Ja en snöflinga är uppbyggd av fraktaler. När man gick i skolan var det inte alls lika roligt på matten att räkna med Fraktaler. Men nu  var det  intressant, när man såg alla bilder och det fantastiska att allt i naturen är uppbyggd på detta vis.

Sen hittade jag en sida på nätet och tänkte på allt roligt jag missat under julen, som den här fantastikska Fraktalen

Tänk att något så vackert som snöflingor, kan åstakomma en sån förödelse. Mandelbrot hette han som upptäckte snöflingans uppbyggnad. 

Tycker det är väldigt faschinerande  mönster, som används flitigt i design fast vi kanske inte alltid tänker på det. Minns en sådan färg glad tröja jag hade i min ungdom för ca 30 år sedan. Under flowe power perioden så florerade ju fantastiska mönster som var typiskt fraktal influerade

Min Familj

Kom på att jag glömt att presentera min familj Man kan ju få för sig att jag är ensammstående för jag skriver ju bara jag, jag och jag hela tiden. Lite jagfixerad just nu.

Jag har 1 Man och 2 hundar. En Engelsk Springer Spaniel, som är min mans och en Jack Russel Terrier vilket är min adoptiv hund.

Rocky när han var ca 1 år. Idag är han fyra.

Viggi som är ett år äldre än Rocky

Älskar att leka

De är världen bästa kompisar men Idag får båda inte längre plats i buren. Ja Rocky försöker men Viggo säger ifrån idag, för det är hans bur, hans trygghet och hans hem som han vant sig vid från början.  

När Rocky kom så var Viggo större är honom, men idag är det tvärtom. Men Viggo är en "stor" hund. Han tror han är störst bäst och vackrast. Han har en stor personlighet är sprallig och är väldigt intelligent.

Rocky är den lugna trygga och lufsar sakta fram. När vi rastar dom så går de oftast tätt tillsammans, ska nosa på samma ställe, kissa på samma ställe och ibland kan de ryka ihop för att se vem som bestämmer och oftast är det Rocky som får ge med sig.

Har också två Systrar, en som är 10 år yngre och bor på Åland. Den andra 15 år ynger, bor i Stockholm. Den yngsta har Tvillingar, grabbar nu i 30 års åldern En av dom har barn, en liten kille med glimten i ögat, allas vår favorit. Vi gör allt för att skämma bort honom till föräldrarnas glädje. Han var Prematur barn och fick plats på en liten kudde som jag bar omkring honom på och kunde inte slita ögonen ifrån honom. Det var Kärlek vid första ögonkastet. Lugn, frid och ödmjukhet drabbade mig så fort jag fick hålla honom Ville aldrig släppa, men tyvärr så skulle han ammas ibland.

Båda mina föräldrar har gått bort. Min far för ca 20 år sedan, min mor för ca ett år sedan.

 

Här när de var i 25 års åldern

Benbrott och lite tyckasyndomsyndrom

Att det kunde gå så illa trodde väl ingen... Presis  så här såg min röngenbild ut, denna har jag hittat på nätet. Nu har jag blivit mycket tyngre, av allt skrot jag går och bär på. För nåt annat kan det ju bara inte vara bara eller?

Att bryta fotleden blev en omvälvande upplevelse för mig. Och jag kunde väl valt en annan tidpunk. Kan det vara mer olämpligt än en vecka före jul! Och inte hade jag en tanke på att fotografera min fot då. Ser att det är många som gjort det med gips och kryckor osv. Jag var så schockad de första veckorna att jag helt tappade fotfästet och jag kände mig som en "Sengångare" sov mest hela dagarna.

Video Sengångare

Sex veckor med gips och kryckor som jag aldrig förut gått med. Det fungerade inte alls i början. Det tog flera veckor innan jag överhuvudtaget klarade av det någotsånär och så hade jag en trappa att gå upp för. Så det blev bara till at hålla sig inomhus. Sen var det ju värsta vintern med kyla och snö, så jag hade absolut ingen  längtan ut. En annan sak som var jobbigt var att man kunde ju inte ta med sig något från rum till rum och till slut blev det så frusterandeatt jag helt enkelt parkerade mig i sovrummet och där samlade jag allt runtomkring mig. Det blev väldigt stökigt men jag nådde allt med lång griptång. Men jag saknade inget hade teve även där

Tyvärr så var man tvungen att släpa sig upp och äta ibland. Och jag har turen att ha en man som kan laga mat. Men han sätter alltid i extra grädde och smör i allt han lagar, så att det ska bli gott och det blev ju mitt fördärv. Mycke pasta blev det och det och det har satt sina spår. Sen tyckte jag så synd om mig själv att jag bara var tvungen att trösta mig med lite choklad, så min snälle man kom varje dag hem med en 200 grams Marabous chokladkaka som jag gladeligen satte i mig och jag mådde mycket bättre efter det. Hur många det blev vågar jag inte ens tänka på.  

Jag minns ännu Yvonne Lombards Maraboureklam

Mmmmmm........

Har nu börjat på sjukgymnastik, vattengympa, så skönt och man känner sig lätt som en fjäril i det 37 gradiga vattnet. Det lär jag få fortsätta med fram till sommaren åtminstone. Foten kanske aldrig blir vad den varit Får veta det först om ett år! Har inte svullnaden gått ner då så får jag leva med det. Känner av varje steg jag tar så jag lär aldrig glömma denna vinter.

En liten vårbild så man håller hoppet uppe

                  

På måndag så börjar verkligheten igen. Har suttit mycket vid datorn och varit ute på Facebook och lekt med Farmen. Har den här veckan försökt att att avgifta mig och dra ner på den tiden, för sen kommer jag varken att orka eller ha tid till det. Ser fram emot att återgå till arbetet på måndag. Sen får vi se vad som händer. Hoppas jag orkar efter allt nattsuddande som jag vant mig vid.

Ja det här var väl inte nån särskillt rolig historia, men hav förtröstan, jag är ny Men det som var roligt var att sätta in bilderna. Fortsätter tänka i mitt eget lilla universum