onsdag 17 oktober 2018

Repris Alice i underlandet



Har tänkt på att många människor kanske inte förstår hur det är och känns att inte ha någon som helst orienterings förmåga. Det kanske finns olika grader även av det, men tänker förklara hur jag känner och upplever det hela. Först och främst så känner jag mig som Alice i underlandet. Det kanske säger en del för de som har läst sagan.

I hela mitt liv har människor drivit med mig om mitt handikapp och skojat bort det, så jag har inte riktigt velat erkänna hur allvarligt det har påverkat mig. Ibland har jag trott att det var jag som var dum. Men med åren har jag kommit över den tanken och accepterat mitt handikapp. För att hitta till ett ställe måste jag köra den vägen många, många gånger innan jag kan känna mig trygg med att veta att jag kommer rätt. Och då har jag givetvis kört fel massor av gånger. Sen så får man hålla sig till den vägen vare sig det är den kortaste eller inte.

 Det är väldigt ångestladdat att inte kunna hitta vart man vill trots en kart beskrivning för man är så osäker på om man är på rätt väg eller inte. Så när GPS en kom så blev jag jätteglad och förstod direkt att detta måste vara något för mig. Men i början så var det även svårt att tolka den för det finns så mycket att tolka om man är lite uppmärksam. Jag trodde att det bara var att köra och så skulle jag komma rätt men... Det tog ett tag innan jag förstod språket även om det är på Svenska. Den visar en karta på vägen och hur många meter eller kilometer det är till nästa sväng plus att rösten talar om att nu är det 800, 300, 100 hundra meter kvar till nästa högersväng. Sen säger rösten upprepade gånger, sväng till höger osv.

Den talar även om att jag ska hålla mig i höger eller vänsterfil och om jag kört fel så ber den mig göra en U sväng och sen guidar den mig rätt från det hållet. Men även med all den informationen så har jag lyckats köra fel på grund av min osäkerhet som jag programmerat in i mig under alla år. Nu måste jag programmera om mig och försöka lita på att den lotsar mig till rätt ställe. Däremot så fick den spatt på den nya motorvägen till Tierp och bad mig svänga vänster var 50 meter. Tur att det inte gick.

Men jag har inte laddat ner allt som finns för man kan prenumerera på en massa tjänster. Det kostar givetvis men jag vet ännu inte hur mycket. Att köra fel i ett litet bostadsområde är inte alls svårt. Linda Skugge skrev igår i sin krönika i Expressen hur pinsamt hon tyckte att det var. Jag förstår henne för även jag har irrat i små bostadsområden och trott att därifrån ska jag väl hitta ut, men..

Vägen tillbaka ser inte likadan ut som vägen dit, så det är inte så konstigt för oss som har svårt med orienteringen. Jag skaffade min GPS för ett år sedan då mina systersöner flyttade från ett ställe de bott på i många år till ett annat ställe i Huddinge. Jag förstod direkt när jag tittade på kartan att jag inte skulle klara av det och kände ångesten direkt bara jag tänkte tanken.

 Har nu kört dit ett antal gånger och kommit fram men fortfarande så känner jag inte igen mig under vägen förrän jag kommer till ett visst ställe. Ja då jag är nästan framme. Nog måste det väl finnas massor av människor som har samma problem som jag och Linda? Hon vill bilda en klubb för såna som oss och det tycker jag låter bra. Vi kan då tipsa varandra om saker som kan vara till hjälp om hur vi alla löser vårt problem. Kanske är vi väldigt många?

 Ja jag skrev till Linda och så får vi se om det blir någon klubb. Hon kanske bara skojade men jag tror på att dela med sig av sina erfarenheter kan hjälpa många att känna sig säkrare och att inte tro att de bara är dumma, för det tycker nog många andra om oss och det har jag fått höra genom åren. Man frågar om och om igen och får då höra "har ju sagt det flera gånger är du dum eller?"

 Ja det var allt från mitt lilla universum


Inga kommentarer: