Repris från 2012 Kungen och jag

Den här filmen såg jag nog minst 10  ggr när jag var i 10 års åldern. Jag fick nämligen gå gratis på bio eftersom min far var portvakt på Aston hotell på söder och biografen Rival låg i samma hus. Han hade ett visst ansvar även att ta hand om vissa saker där, så jag var en lyckans ost. Behövde aldrig betala på den biografen. De uniformerade biografvaktmästarna gjorde till och med honör när de släppte in mig för en gråtsession:)



Visst var han väl vacker med sitt rakade huvud. Ja jag hade nog en kruch på honom just då. Men Deborra Kerr var lika vacker och för att inte tala om de 10 eller 12 barnen som radades upp efter storlek.

Minns att jag grät floder under den filmen. Dom fick väl inte varandra på slutet har jag för mig?


Deborra Kerr var fantastisk i alla sina kreationer

Jag visste inte då, när jag som liten bodde på Aston Hotell, att det var berömt. Det invigdes den 27 december 1937 och var det söders första stora moderna affärskomplexet, Skandinaviens modernaste, med adress Adolf Fredriks Torg nr 3 enligt principen allt i ett hus. Hotellet hade 53 rum. Där fanns nämligen även bio, restaurang, hotell, dans cafe och enstaka bostadsvåningar samt i källarvåningen ett stort garage. Tvätteriet låg 8 tr upp, vi bodde på 7 och min mor jobbade extra i tvätteriet och städade även på hotellet. Varje jul var vi inbjudna på stor middag av dåvarande hotell chefen Molin tillsammans med all personal och på nyårsafton var det nyårsrevy i biografen. Detta minne sitter som berg i mig. På julafton skulle vi alla köpa en liten present som skulle läggas i en säck och sen fick alla välja paket. Ja vem tror ni valde mitt paket? jo chefen Molin! Och vad fick han? Jo choklad eller lakrits cigaretter:) Det hade alla mycket roligt åt.

Parken där jag lekte i och även fontänen var ett populärt tillhåll

även fast man blev blöt emellanåt.

Biografen heter fortfarande Rival och numera bär även hotellet namnet Rival. Biografen var då en modern byggnad i funkisstil, ovanligt stor med foaje i fyra plan. Från början satt bion ihop med restaurang, dans cafe och hotell. Den danske inredningsarkitekten M.M. Lorentsen satte sin prägel på inredningen med ljus träpanel på väggar och pelare, draperier längs sidoväggarna i salongen och många detaljer i rostfritt stål. Formerna är enkla och mjukt rundade. Den mest kända inredningsdetaljen är kanske Rivals bardisk. Biografen rymde 1 218 platser.

"Rival var då Rioconcernens nyaste bio och var den första i sitt slag i världen; en komplett typapparatur från Klangfilm (Europa - Klarton) och levererad av firma A:E:G: Den nya apparaturen möjliggör att alla ljud, från det högsta till det lägsta, återges fullt naturligt".

Ljuset var indirekt och kunde varieras efetr önskan

"Från Restaurangens café har man utsikt över parken och biografvewstibulen

, där pelarna klätts med rosafärgat mosaikglas".  

Den 27 december 1997 blev den nedlagda biografen Rival på Mariatorget teater. Det mesta av originalinredningen är sparad och den är numera minnesmkärkt.

Såhär såg det ut från början

 Numera är allt inbyggt

Ja det mesta av det här har jag luskat fram på nätet. Men minnet från den tiden är väldigt starkt. Bland annat så kom det stora iskuber till hotellet eller restaurangen med en gammal ardennerhäst och vagn och en skinnklädd man tog kuberna med en grip och bar dom sedan på ryggen. Ibland hackade han av små bitar till oss ungar att suga på. Vi såg väl törstiga ut.

Ja det var det minnet

från mitt lilla universum

April April

Det behövs inga ord till det här inlägget

Alla som var med på den tiden minns säker andan



Glad Påsk

Påskens Dagar och Budskap

Önskar Alla En Riktigt Trevlig Påskhelg

Vilken optimism att ta fram utemöblerna

De här vackra istapparna hittade jag förra lördagen

Det här vackra påskriset har jag fått av min yngsta systeryster, med äkta vide kissar

så stora och mjuka. Av någon anledning så

associerar jag till min barndom

Jag kommer att jobba på Påskafton

men det är bara roligt

Ja det här var bara en liten Påsk hälsning till Er Alla

från mitt lilla universum

Minnesdag

Jag tände här ett Ljus till Minne av min Mors bortgång 2009

Det brinner i 48 timmar

Filmisar

Vem minns inte den gamla goda tiden då man samlade på filmisar?

Det var då min brottsliga bana började och slutade i samma veva.

Kom inte riktigt ihåg vilken klass jag gick i men i dom lägre och där fanns en förslagen tjej

som visste ett knep, sa hon, hur att inhandla filmisar utan att det kostade något.

Vi var väl en fem stycken som införlivades i knepet och så stegade vi alla iväg

till en liten tobaksaffär i närheten av skolan.

Vi vill titta på filmisar, sa den förslagna. Mannen kom fram med en liten låda med filmisar, som låg packade i buntar, men det var inte så många i den säkert bara sju åtta stycken. Nu skulle vi alla ta en bunt och stoppa i fickan, var det sagt och så gjorde vi. Jag var sist. Nu sa den förslagna att vi inte skulle ha några och började stega mot dörren. När jag hade tagit mitt paket var det bara två eller tre kvar och det var ju så uppenbart vart dom tagit vägen.

Nu rusade mannen till dörren och låste den och skrek och hade sig. Jag tog snabbt upp min filmis och kastade tillbaka den och det gjorde de andra också medan han låste dörren. Sen stod vi där som små oskyldiga änglar och förstod ingenting för nu var alla filmisar tillbaka i lådan.

Så smarta vi var.

Efter den upplevelsen så slog det över helt för mig.

Aldrig mer att jag ens funderade på att försöka ta något, vilka förslag jag än fick.

Brottets bana var över för min del.

Jag blev helt enkelt skräckslagen när mannen låste dörren och inga andra fanns i affären.

Men det var en snäll man för han öppnade dörren igen, men

vi var intevälkomna tillbaka sa han.

Egentligen skulle jag tacka den mannen för att han fick mig in på rätt bana i livet. Men tyvärr så är det nog lite sent påtänkt nu.

Tänkt vilka minnen som dyker upp i ens hjärnvindlingar

bara för att jag började tänka på filmisar.

Undrar vad mer som finns dolt som man förträngt under alla år?

Ja det var allt som dolde sig

 i mitt lilla universum

för tillfället. 

Lappsjuka och Nostalgi

                                                                   Lappsjuka

En person som fått lappsjuka känner ett starkt panikartat begär av socialt umgänge vilket gör att personen i fråga känner sig instängd. Tillståndet botas enkelt genom att träffa folk.

Hallå!!! Ja jag tror jag lider av den sjukan. Har efter ett års ensamboende och ännu inte anpassat mig till det. Tänk om jag inte är gjord för det?

Som sagt enkelt att bota om "medicin" finns i närheten. Kanske på flaska? Jamen det finns ju det! Men det fungerar inte längre på mig. Tar jag ett halvt glas vin somnar jag enbart. Men hur kul är det att dricka vin ensam? Sen finns det faktiskt inte piller som botar ensamhet eller uppfinner sällskap. Om det inte skulle vara så att man började prata med sig själv då:)

.

Kommer jag nu att bli en grinig, gammal, såkallad, kärring tro?
.

När jag var liten bodde jag på Maria torget på söder och där gick det omkring en gammal dam i lång svart kjol och hötte åt alla barnen med sin käpp. Men kanske hon blev retad? Sånt tänkte man inte på då, utan bara att hon var elak och så var man rädd för henne. Stackars dam hon kanske var ensam.

Nu vill jag flytta in till stan som jag bor två mil ifrån. Men det är inte så lätt att få en lägenhet. Står givetvis i bostadskö. Då kan man kanske se någon promenera förbi ens fönster åtminstone. Ja om man bor på nedre botten då som jag drömmer om. Här susar bara bilarna förbi. Men det jag fasar mest för, är att flytta en gång till. Hellst skulle jag vilja sälja allt jag äger och har för att börja om på nytt och ha en mer minimalistisk stil i mitt hem i ställe för plottrigt, så kallat hemtrevligt. Så mycket minnes saker och pynt. Hu, vad man har samlat på sig med åren. Ändå har jag slängt en hel del varje gång jag flyttat.

Men ett hem, vad är det? Har bott på så många ställen i mitt liv att jag inte vet vilket jag ska kalla hem? Fast det är väl där man bor för tillfället antar jag. Det ursprungliga hemmet är väl det man levde i de första åren av sitt liv. I Sverige har jag då haft fyra hem under min ungdom och på Åland sådär en fem sex. Ja ställen där mina föräldrar lämnat mig i förvar medan dom försökte göra kariär i Sverige. Det var farmor, mormor, mostrar och bekanta.

Sen har jag ju haft egna hem en sådär fem stycken. Hur många hem har jag haft allt som allt tro? Jo på 15 olika ställen har jag bott som jag kallat hem, 16 med det senaste. Ibland undrar jag hur det skulle kännas att ha bott på samma ställe i hela sitt liv? Är eller blir man en tryggare människa då? Egentligen så är jag riktigt kluven. Har alltid stått med ett ben i varje land.



Försöker minnas när jag kände någon riktig trygghet sist. Den trygghet jag minns är när jag bodde hos en av mina mostrar på Åland och vi hade stortvätt nere vid sjön där det stod en stor järngryta och kokade och så bankade man tvätten på bryggan. Undrar hur dom händerna mådde i det kalla vattnet? Under tiden lekte vi barn där lyckligt ovetande om det mesta och badade i såplöddret. Sen var det kaffet som man malde i en kvarn som hängde på väggen, efter att man rostat bönorna i ugnen. Det doftade trygghet och för att inte tala om Pannkakor med sirap! Detta är ren och skär nostalgi.

Men av någon anledning är det just detta som finns klarast i mitt minne just nu. Önskar jag mig tillbaka till barndomen tro? Är det så när man blir äldre? Hur gammal är jag egentligen? Herre min skapare jag är ju bara 65! Har bara en liten svacka just nu får vi hoppas.


Tyvärr fungerar min dator ännu och jag har helt tappat lusten för städning. Jag som en gång var pedant när det gällde det. Hur mycket värre kan det bli tro? Känner mig riktigt gnällig nu. Men någonstans måste det väl få komma ut.

Fler bilder som stannat i mitt minne är när min moster kokade hallonsylt på vildhallon hon plockat i bergsskrevor bakom huset. Den doften glömmer jag aldrig. Eller när jag var hos farmor och det blev kattungar. Vilken lycka att få snusa på och hålla dessa små liv. Hos mormor plockade man stickelbär och så fick man kamferdroppar på en sockerbit. Det hjälpte alltid när man var sjuk.


Nej nu har jag förirrat mig långt tillbaka i minnenas virrvarr och känner en stor saknad efter något som jag aldrig mer kommer att få uppleva. Den gamla goda tiden. Trodde aldrig jag skulle säga det Ler...

Vad är normalt egentligen? Är det att försöka vara som man tror att alla andra tror att man ska vara tro? När är man bara sig själv egentligen? Men egentligen är man ju inte bara på ett sätt utan på flera. Det gäller väl då att kombinera alla sina jag, till en helhet. Hur lätt är det då? Känner mig ofta splittrad och spretig och kan inte bestämma mig för vad jag egentligen vill och inte vill. Beslutsångest så det bara stänker om det. Ja jag tänker på tårarna som kommer till slut. Tänk om livet bara vore glaskart. Så enkelt allt då skulle vara. Det gäller att hålla drömar vid liv. Mina har försvunnit för tillfället.

Solomon Burke - Only a Dream

Ja det var den lilla nostalgitrippen

från mitt eget lilla universum