Lappsjuka och Nostalgi

                                                                   Lappsjuka

En person som fått lappsjuka känner ett starkt panikartat begär av socialt umgänge vilket gör att personen i fråga känner sig instängd. Tillståndet botas enkelt genom att träffa folk.

Hallå!!! Ja jag tror jag lider av den sjukan. Har efter ett års ensamboende och ännu inte anpassat mig till det. Tänk om jag inte är gjord för det?

Som sagt enkelt att bota om "medicin" finns i närheten. Kanske på flaska? Jamen det finns ju det! Men det fungerar inte längre på mig. Tar jag ett halvt glas vin somnar jag enbart. Men hur kul är det att dricka vin ensam? Sen finns det faktiskt inte piller som botar ensamhet eller uppfinner sällskap. Om det inte skulle vara så att man började prata med sig själv då:)

.

Kommer jag nu att bli en grinig, gammal, såkallad, kärring tro?
.

När jag var liten bodde jag på Maria torget på söder och där gick det omkring en gammal dam i lång svart kjol och hötte åt alla barnen med sin käpp. Men kanske hon blev retad? Sånt tänkte man inte på då, utan bara att hon var elak och så var man rädd för henne. Stackars dam hon kanske var ensam.

Nu vill jag flytta in till stan som jag bor två mil ifrån. Men det är inte så lätt att få en lägenhet. Står givetvis i bostadskö. Då kan man kanske se någon promenera förbi ens fönster åtminstone. Ja om man bor på nedre botten då som jag drömmer om. Här susar bara bilarna förbi. Men det jag fasar mest för, är att flytta en gång till. Hellst skulle jag vilja sälja allt jag äger och har för att börja om på nytt och ha en mer minimalistisk stil i mitt hem i ställe för plottrigt, så kallat hemtrevligt. Så mycket minnes saker och pynt. Hu, vad man har samlat på sig med åren. Ändå har jag slängt en hel del varje gång jag flyttat.

Men ett hem, vad är det? Har bott på så många ställen i mitt liv att jag inte vet vilket jag ska kalla hem? Fast det är väl där man bor för tillfället antar jag. Det ursprungliga hemmet är väl det man levde i de första åren av sitt liv. I Sverige har jag då haft fyra hem under min ungdom och på Åland sådär en fem sex. Ja ställen där mina föräldrar lämnat mig i förvar medan dom försökte göra kariär i Sverige. Det var farmor, mormor, mostrar och bekanta.

Sen har jag ju haft egna hem en sådär fem stycken. Hur många hem har jag haft allt som allt tro? Jo på 15 olika ställen har jag bott som jag kallat hem, 16 med det senaste. Ibland undrar jag hur det skulle kännas att ha bott på samma ställe i hela sitt liv? Är eller blir man en tryggare människa då? Egentligen så är jag riktigt kluven. Har alltid stått med ett ben i varje land.



Försöker minnas när jag kände någon riktig trygghet sist. Den trygghet jag minns är när jag bodde hos en av mina mostrar på Åland och vi hade stortvätt nere vid sjön där det stod en stor järngryta och kokade och så bankade man tvätten på bryggan. Undrar hur dom händerna mådde i det kalla vattnet? Under tiden lekte vi barn där lyckligt ovetande om det mesta och badade i såplöddret. Sen var det kaffet som man malde i en kvarn som hängde på väggen, efter att man rostat bönorna i ugnen. Det doftade trygghet och för att inte tala om Pannkakor med sirap! Detta är ren och skär nostalgi.

Men av någon anledning är det just detta som finns klarast i mitt minne just nu. Önskar jag mig tillbaka till barndomen tro? Är det så när man blir äldre? Hur gammal är jag egentligen? Herre min skapare jag är ju bara 65! Har bara en liten svacka just nu får vi hoppas.


Tyvärr fungerar min dator ännu och jag har helt tappat lusten för städning. Jag som en gång var pedant när det gällde det. Hur mycket värre kan det bli tro? Känner mig riktigt gnällig nu. Men någonstans måste det väl få komma ut.

Fler bilder som stannat i mitt minne är när min moster kokade hallonsylt på vildhallon hon plockat i bergsskrevor bakom huset. Den doften glömmer jag aldrig. Eller när jag var hos farmor och det blev kattungar. Vilken lycka att få snusa på och hålla dessa små liv. Hos mormor plockade man stickelbär och så fick man kamferdroppar på en sockerbit. Det hjälpte alltid när man var sjuk.


Nej nu har jag förirrat mig långt tillbaka i minnenas virrvarr och känner en stor saknad efter något som jag aldrig mer kommer att få uppleva. Den gamla goda tiden. Trodde aldrig jag skulle säga det Ler...

Vad är normalt egentligen? Är det att försöka vara som man tror att alla andra tror att man ska vara tro? När är man bara sig själv egentligen? Men egentligen är man ju inte bara på ett sätt utan på flera. Det gäller väl då att kombinera alla sina jag, till en helhet. Hur lätt är det då? Känner mig ofta splittrad och spretig och kan inte bestämma mig för vad jag egentligen vill och inte vill. Beslutsångest så det bara stänker om det. Ja jag tänker på tårarna som kommer till slut. Tänk om livet bara vore glaskart. Så enkelt allt då skulle vara. Det gäller att hålla drömar vid liv. Mina har försvunnit för tillfället.

Solomon Burke - Only a Dream

Ja det var den lilla nostalgitrippen

från mitt eget lilla universum

Augustenbad En sommar

Här kommer en annan bok som jag kan rekommendera.

Riktigt underhållande.

Skriven av Anneli Jordal

"Till den välrenommerade kurorten med dess hälsobringande vatten anländer huvudpersonen Andreas, dittvingad av sin hustru och dennas familj, för att bli av med sitt alkoholberoende.

Mot en skenbart idyllisk sommarbakgrund, komplett med frodig grönska och högsommarvärme, utspelar sig så ett tragiskt drama i det lilla formatet, som kretsar kring

 klasstillhörighet, självbedrägeri och svek".

Andreas syn på gymnastik för kroppen lyder som nedan

"Den enda träning en modern man behöver är handrörelsen när gåspenna gör piruetter

på pappersarken, benen som sträcks vid flanerandet mellan kaféerna i Kungsträdgården och turen förbi Jakobs kyrka till Rydbergs bar. Och framför allt ansiktsgymnastiken

under kyssakten på den älskades mun...och det härliga

som kunde följa därpå".

 Alla som kom till Augustenbad samtidigt fotograferades i grupp

Ett foto från den tidsepoken.

Man ska läsa boken med den bilden

på nätthinnan. Det gjorde jag

Ja det var allt från mitt lilla universum

för den här gången

Björn Ranelid

Kände för att dela med mig av det lilla jag har

Har just haft en period då jag fick lust på att läsa igen.  Har bland annat läst  "litteraturens Zlatan",  Björn Ranelid, för 3e gången.
Första boken jag läste av honom var Den överlevande trädgårdsmästaren (1983)  Det var över 20 år sedan och den boken blev jag mäkta imponerad av därför att det var det vakraste jag läst i text och handling, tyckte jag då. Jag har tänkt läsa om den för att se om jag tycker samma sak idag.

Den andra boken jag läste var Tusen kvinnor och en sorg (1998) Den blev jag också väldigt tagen av.

Just nu har jag läst boken Synden (1994).

 Det var en stark handling och givetvis väldigt vackert skrivet men nästan för mycket av alla vackra omskrivningar. Tyckte den blev väldigt tung och svårläst på grund av detta. Allt tar mycket längre tid då man måste känna och smaka på orden för att förstå dom riktigt.

Ett litet smakprov bara från första sidan.

"Min far stod längst ut i en dröm och lutade sig över kvinnan, när jag föddes. Den skrev på insidan av hans ögon. Barnmorskan såg genom glasäpplets skal.

Ljuset hittade en söm i honom. Sedan gick han till gamle Viktor och ville höra kyrkklockorna vid solnedgången: Vi fick en son. Han är välskapt och grann. Ingrid och jag väntade i åtta år.

Länge drog han händerna mot kvinnans kropp och lät dem mötas i en bön nära skötet: Skänk mig ett barn. Låt min säd stillna i dig.

Äntligen förstod han att världen slutade i fingerblomman.

Många hörde att han släpade en skugga efter sig.

Vem visste att duvan blinkade så hastigt att det bara blev en skymt av pärlemor som torkade gång på gång. Mera gav inte människorna i byn av sina själar.

Han berättade för alla i hamnen. De var inte vana vid att se honom där. Fiskare och skeppare hade inte mycket gemensamt med Sven Rohde. Orden var ömtåliga, levande ljus, men ändå blåste den första han mötte ut dem och flinade.

Där stod Fredrik Post med ett ansikte av grått pulver som skulle upplösas, innan natten föll. Det var bättre att ha en hand full av sanning än garn som sprängdes av fångsten. Därför vände han ögonen och visade öppet att han länge sörjt.

Han hade fiender. Någon drog en svart rad ur dagens tidning och höll dolken framför sig. På väg hem tänkte han på sitt liv. Kvinnan var vacker och god mot honom".

Ja såhär ser det ut sida upp och sida ner i över 300 sidor. Hela tiden nya omskrivningar och man förvånas över att ordvindlingarna aldrig tar slut? Men det gör dom inte. Fantastiskt tycker jag.

Jag fortsätter med min läsning. Men Ranelids böcker är så starka så man får ta en i taget. Det tar tid att smällta allt, både ord och handling. Få se vilken bok det blir nästa gång. Det finns många att välja mellan.

Ja det var allt jag hade att komma med

från mitt lilla universum

Vart är vi på väg...



Inga andra tycks vaka över oss

Kissblöjorna vägs.... Vart är vi på väg? Vad mer kan göras för att kränka våra äldre? Trodde allt var gjort och att någon reagerat ?

Jag känner stor ångest inför att kanske själv hamna där en dag. En dag när jag inte har något val. En dag när jag en dag har ett vaket ögonblick och inser var jag är och vad som händer. Hur mår jag då?

Jag känner skam över mänsklighetet. Hur kan de styrande bara låta allt fortgå? Hur många gånger har man inte utrett missförhållanden inom äldrevården?

Ja det var bara en liten undran

från mitt lilla universum



"Arbete befordrar hälsa och välstånd och...

...förhindrar mången tillfällen till synd". Är det så? Och vem skrev egentligen de orden? Jag tror de flesta skulle svara att de är typiskt Lutherskta ord, men...

Enligt  Bloggen "Tidens Tecken" så säger han att; "I själva verket kommer citatet från den inhemska och helsvenska katekesutläggning som fastställdes 1810 och som hade ärkebiskopen Jacob Axelsson Lindblom som huvudman. Där stod det dessutom “arbetsamhet” i stället för arbete i utläggningen av det sjunde budet. Det var denna sentens som det svenska folket tvingades plugga in fram till 1878 då en ny katekesutveckling antogs".

Men jag tror lite på citatet, i varjefall i mitt fall. Därför att jag fungerar bättre om jag har jobb. Ju mer jag jobbar desto mer kreativ blir jag. Det där med att, arbete och pengar inte är allt, det gäller bara dom som har arbete och pengar.

Har alltid haft en positiv syn på hur det skulle komma att bli när jag skulle bli pensionär. Positiv och naiv. Jag skulle bli en glad pensionär, hade jag bestämt mig för. Tänkte aldrig på att jag också skulle vara frisk och hur det skulle kännas att inte längre ha något och jobb och några arbetskamrater.

Det känns tomt och bottenlöst att vakna på morgonen och inte veta hur ens dag blir utan arbete. Säkert många som inte håller med mig, men vi är alla olika. Jag har alltid ägnat mig åt en massa hobbies men plötsligt så verkar alla hobbies meningslösa. Orkar inte börja med något. Jag som förut visste presis vad jag skulle göra när jag blev pensionär. Jag skulle inte ha tråkigt en minut, det visste jag. Men jag visste inte hur min hjärna fungerar. Jag tror jag är inne i en existentiell kris. Hur kommer man ur en sån tro?

Trots att jag läst mängder av populärpsykologi och andlighet under 30 år så vet jag inte hur jag ska förhålla mig till mina egna negativa tankar. Man vet hur man ska tänka men att göra det är svårare. Det är som att säga "Tulipanaros" men HUR gör man den? 

Ja jag förväntar mig inget svar. Jag bara skriver för att se vad jag kommer fram till. Jag har börjat tänka mycket på min barndom och hur jag var och om det finns något kvar av den i mig? Jag vet att jag alltid älskat änglar och vackra bokmärken. Det finns fortfarande bland mina intressen. Vad har jag annars gjort i mitt liv förutom jobbat? När det gäller hobbies så har jag prövat på det mesta som har varit poppulärt under åren. Har alltid gått någon kurs i något.

De gamla vanliga då att virka, sjalar, sockor, tofflor, tröjor, mössor, babykläder, sticka, ja allt möjligt och sy. I tonåren vågade jag mig på både tajta kjolar och byxor. Väva, färg & form, måla på glas, göra smycken. Jobba i trä, näver, skinn, keramik, makrame, måla, sy kläder till barbie och gjorde sängar och fåtöljer i trä.

Lite Barbie fixerad ett tag eftersom när jag var liten så hade jag aldrig någon fin docka. Det fanns en tygdocka som man kunde köpa lösa huven till och jag glömmer aldrig det första där ögonen kunde blinka. Vilken lycka! Ja jag kan inte komma på allt jag gjort men mycket är det.

Är det inte nu jag borde börja att sticka och virka igen? Är det inte det pensionärer gör? Men än så länge har jag inte kommit in i pensionärsrollen, av någon anledning? Kanske borde jag gå med i Pensionärspoolen ? Där kan jag bli uthyrd för en billig penning och känna mig som en behövd människa.

 Allt känns inte alls som en dans utan bara segt och jobbigt. Som att klafsa fram i tjära. Trögt, väldigt trögt. Att lata sig är bara skönt när man har jobbat en dag.

Känner inte ens för att städa längre. Jag som i princip har varit perfektionist. Ska det vara städat ska det även vara städat i alla skåp och lådor. Då först har jag varit nöjd. Jag lider lite av att det inte är det idag. Fast samtidigt tycker jag det är lite orimligt. Men visst vore det skönt att ha det så och veta var allt finns. Alla saker på rätt plats.

Men jag har ju min dator och känner jag mig ensam så är det bara att gå ut på Facebook för där finns ett annat liv.

Nä nu orkar jag inte spåna mer för då spårar jag väl ur helt. Men visst är det kul med datorer och inter nätet. Ja det är ju som en enda stor stickad tröja som värmer alla.

Det var allt för dag, från mitt lilla universum

"Att Vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött"

Dagens oskrivna blad

Alex Schulman är en överraskning för mig.

Jag har sett honom på Tv då och då och 

 jag har bildat mig en uppfattning om hur han är som människa.

Det stämde givetvis inte alls. Efter att ha läst hans bok

"Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng

utan att bli det minsta trött".

 Ja då fick jag omvärdera allt jag tyckt om honom.

Jag vill ge honom ett hjärta och en ros för den boken.

Han är en oerhört känslig och rolig och ja det finns allt hos honom.

Han är inte rädd för att lämna ut sig och låta andra

skratta åt hans tillkortakommanden.

Det är en känslig och spröd person som framträder och 

bokens titel kommer att avslöjas på

ett roligt sätt.

Såhär transparent har jag känt mig på sista tiden och det är en upplevelse

jag delar med Alex, som även han upplever sig ibland.

För Er som inte vet så bloggar Alex på Afonbladet. 

Ja jag var nyligen en av dom. 

Sen visste jag inte att han hade en egen show också.

SHULMAN SHOW

Det blir så när man bara har grundutbudet. 

Vet inte ens vilken kanal den går på?

Är jag helt ute som inte hänger med eller?

Känner mig helt ute efter att inte ha bloggat på länge. 

Har bara lekt med min HTC Incredible

Det här kortet är ett evighets kort. Samma kort finns i kameran

som syns i spegeln och visst

kan det ses hur långt som helst om man kunde se?

Ja det var allt jag hade att komma med

från mitt lilla moln i universum

Min nya nalle

Ja då var det dags för en test att blogga från mobilen. Det gäller att hänga med här i värden annars känner man sig helt utanför.
Fast egentligen är man i åldern då allt bara går utför. Det är som att åka berg o dal bana. Det går väldigt sakta uppför o när man sen når toppen ja då är det bara att blunda o hänga med när det går utför. Fast då har man glömt allt man lärt sig och då måste man upp igen.
Minnet är bra men kort. Blev det någon reda i den här texten tro?
Testar att infoga ett par bilder kanske.
Infoga en länk borde jag väl klara.
Nej tydligen inte, jo jag gick ut på datorn:)
Ja då får detta bli början på det nya årets bloggande. Vill gärna komma in i värmen igen. Har varit ute i kylan alldeles för länge.
Kramar till alla.