God Morgon Alla vänner Ja nu börjar jag äntligen att få lite struktur på mitt liv. Jag känner mig inte längre som ett offer. Känner att det är jag som har kontrollen. Ljuset har kommit tillbaka och därmed humöret.
Den första april ska jag testa en ny "bantningsmetod", som kallas
Gi0-metoden. Det är inget april skämt;) Jag ska försöka genomföra det hela till sammans med en väninna, på distans, därför att hon bor 14 mil ifrån mig. Det var länge sen jag bantade och jag vet inte om jag ska kalla det för bantning för då blir man helt flipprig och äter ännu mer av saker man inte borde äta. Vi är många som reagerar så. Fast sen finns de ju de som har karaktär, men det har inte jag. Visst är vår hjärna konstig. Har aldrig gillat att banta. Men på gamla dar så har jag försökt lägga om kosten och insett att jag inte alls behöver så mycket mat som mina ögon vill ha.
Min väninna har nu hamnat i de "flippriga! stadiet att hon nu ligger hemma och läser och inmundigar allt som hon sen inte kommer att få äta och har dåligt samvete. Och jag har syndat med choklad i helgen. Men choklad gör mig glad;) Men vi har sagt att vi inte får ta det alltför allvarligt. För gör man det så kommer det absolut inte att fungera. Det har jag lärt mig under årens lopp. Vi har sagt att vi ska föröka att göra det på vårt sätt, men att grunden ska bestå i
Gi0-metoden. Bättre att göra något, än att inte göra något alls. Vi har båda dragit på oss lite övervikt under vintern och ju äldre man blir desto svårare blir det att föröka bli av med några kilon. Man har inte längre råd att köpa en hel ny garderob!
Ja vi har ett par dar till att föbereda oss och föröka att få hjärnan att acceptera det hela. Det värsta för mig kommer nog att bli när jag jobbar. Det är problem redan nu att man ska komma ihåg att ta mat med sig så ibland har det bara blivit mackor, i den omfattningen som man rekommenderade förr i tiden 58 skivor bröd om dan! Säg själv fem till åtta lite snabbt. Det låter ju som man säger 58!
Ja det blir nog bra, som man ska säga för att vara positiv eller det ordnar sig alltid. Fast det brukar vara lättare att bli av med lite vikt när våren och sommaren nalkas. Vintern är lite som att gå i ide och lagrar fett, utan att man tänkera på det. Kanske är det en överlevnads instingt, som finns inbyggt i oss kvinnor, något genetiskt? För var det inte så att man skulle lägga lite på hullet vintertid, då det kanske inte alltid fanns mat, eller för att inte frysa? För vi med lite hull på kroppen fryser faktiskt mindre än magra.
Det finns hur många bantnings metoder som hellst, om man söker på nätet. Inte konstigt om många ger upp eller bara misslyckas, hela tiden,efter att ha läst om hur man ska laga den ena konstiga rätten efter det endra med en massa olika ingredienser, som man aldrig förut använt. Då blir det jojo-bantning och det innebär att efter man bantat kommer man att bli tjockare än man var när man startade. Sen prövar man en ny metod med samma resultat. Har själv prövat många men har gett upp efter bara en vecka för man orkar inte!
Men nu bär det av igen Men man måste ju också röra på sig och det är det största problemet, när man inte förut i hela sitt liv varit någon sport människa. Kommer ihåg för ca fem år sedan när jag gjorde en liten operation och när jag skulle åka hem sa läkaren att " om ett par veckor kan du börja jogga igen"! Var fick han det ifrån? Har aldrig joggat i hela mitt liv, sa jag, men det är ju bra om jag nu plötsligt kan de? Han såg lite fundersam ut, men då kände jag att det kanske var dags att börja, eftersom alla tycks ta det för givet att man joggar. Är det så att alla joggar? Idag får jag ont i knäna bara jag går uppför en trappa Kontentan av att inte ha joggat antgligen;( Men det sägs ju det aldrig är försent med någonting.
Har försökt några gånger under mitt långa liv, men så fort jag börjar jogga lite lätt, så känns det som om saker sitter löst inuti mig och jag får ont på alla möjliga och omöjliga ställen. Och smärta har aldrig varit något jag strävat efter. Det fick man nog av i sin ungdom, när man hade sina PMS varje månad och inte alls mådde bra på grund av smärtan. Läkaren sa då till tröst varje gång jag nämnde att jag blev så sjuk och hade så ont, att "det går över när du får barn". Jag fick aldrig några barn. Men jag har två lika samma, tvillingar, som är min systers som jag "lånat" under åren och kallat "mina" barn. De är över 30 idag. Kan inte fatta att tiden går så fort?
