Södagsbarn

1987

SÖNDAGSBARN

Söndags barn är lyckliga barn

min mor mig sa

ty jag föddes på en sådan dag.

Söndagen den 10 november 1946 kl 03.00 på Åland för 40 år sedan började jag att envist arbeta mig ut till livet.

Exakt på dagen och klockslaget 40 år senare, fast nu var det en måndag, genomgick jag samma värkande ångestfyllda väg och kl 03.00 föddes jag igen.

Men jag kunde fortfarande känna smärtan i tio timmar till

innan jag denna gång räddades till livet av en ung läkare på Tenerife i Puerto De La Crus på Hotel Marte våning 8 ensam och utlämnad åt hela den stora världen som den såg ut idag.

ELÄNDE, ELÄNDE, ELÄNDE vart jag mig i världen vände. Men denna gång som jag föddes lovade jag mig dyrt och heligt, att denna gång skulle jag leva ett bättre och sundare liv.

Inte slösa bort en sekund, minut, timme, dag, vecka, månad, år

på något oväsentligt, utan vara tacksam, glad och nöjd vad än livet hade i beredskap åt mig.  Men,,,

Sfinxen

Do You belive in Miracles?

 

"Jag tänker altså lever jag"

Ja nu kanske jag ger mig ut på djupt vatten, därför att det finns säkert många åsikter i ämnet. Också hur många berättelser  som helst, här på nätet. Men jag tänkte bara simma lite på de grundare vattnen.

Tror ni på Mirakel?

Ja det största miraklet är väl Vi  själva och vår hjärna, enligt mig. Jag är så intresserad av sånt här att jag bara inte kan låta bli att ta upp lite.

The Miracle of LIfe del 2

När jag var ung så trodde jag att mirakel bara hände vissa människor och då så kallade religiösa och att det handlade om att få uppleva något extra ordinärt. Ja jag vet inte vad jag trodde egentligen? Men idag har jag en helt annan syn på mirkel.

Vi lever i en Mirakel värld. Bara det här, att jag sitter och skriver just nu. Och att människor från hela världen kan ta del av det, om dom vill och mot förmodan skulle hitta lilla mig. Men tanken är svindlande.Vem av oss "normala" kan förklara detta mirakel? När radion kom så tyckte vi att det var ett mirakel. Hur kunde man höra saker som transporterades genom luften? Men som med allt annat så vande man sig med det och samma med teven. Helt naturligt idag. Ja Glödlampan var också ett mirakel, då det begav sig. Nu är "nätet"  en av de stora miraklen, för mig.

Idag växer barn upp med allt det här, med både radio, teve och data. Och att det skulle vara ett Mirakel, det tror jag inte att någon överhuvudtagen ägnar en tanke åt Det bara är så. Det finns och de reflekterar inte över att det inte alltid har funnits. Inte i början i varjefall. Innan de läst lite historia.

Ju äldre man blir, ja i varjefall jag, så börjar jag mer och mer fundera över världen, jorden och alla mirakel jag läst om. En sak som också är svindlande är att när jag börjar tänka på universum och dess svarta hål, ja då svindlar det till riktigt ordentligt i min lilla hjärna och jag känner att jag måste sluta att tänka på det, för att annars kulle jag bli "knäpp".

Börjar förstå vad ordet ödmjukhet står för. Tycker ibland att jag känner mig ödmjuk, men kanske inte tillräcklig.  Det är svårt att vara ödmjuk för jämnan, men något jag tycker att jag borde vara. Ödmjuk inför livet, naturer och alla djur och växter som vi bara tar som något naturligt. Det att kunna plocka mat "ifrån marken". Var ett tag faschinerad av sience Ficttion.  Fast idag tycker jag att vi är där. Nu kan vi manipulera med det mesta. Få större grödor, med  och få djuren att se ut och

Vi kan idag också få se det mirakel som händer i ett djur från när de blir befruktat och vi kan följa  förloppet från början till födsel. Såg ett program om hajar och hur de får sina små att överleva i magen utan att ha en moderkaka som försörjer dem. Lite ruskigt, men de får så många små att de som är är starkast överlever genom att äta upp sina syskon. Så har det altså  alltid varit utan att vi vetat om det.

Allt som vi människor varit en gång i tiden, som kanibaler till exempel, speglar sig i djurens värld eller så är det vi som speglar djuren? Kom inte djuren före oss människor? Som jag har uppfattad det så levde de långt före vår tid och vi vet kanske inte riktigt hur länge ens? Visst måste det vara så då att vi är en mutation av något djur? Vad sägs om apor och eller chimpanser? Det är väl nu först som vi börjat förstå att vilda djur också har tankar och framför allt känslor.

Elefanter sörjer presis som vi människor. Och barn till apor och chimpanser dör av sorg när de blir tagna från sina föräldra eller när deras föräldrar  blir dödade. De behöver massor av kärlek, närhet och värme presis som våra spädbarn, för att överleva. Som tur är finns det människor som engagerar sig helt och fullt i att ta hand om övergivna djur. Beundransvärt. Har tittat mycket på Nature de sista åren och tycker det är ett otroligt bra och upplysande program.

De hängivna filmar också allt som händer i våra vatten och man får se dessa fantastiska djur som man aldrig annars skulle få se och det är som taget ur en science fiction film. Så vackra och med former och utseende som man inte ens hade kunnat föreställa sig. Sjöhästen är det vackraste jag vet och att det är mannen som bär och föder dess barn. Och så finns det dom som engagerar sig att filma de allra minsta djure på vår planet som vi inte kan se med blotta ögat hur det ser ut. Ja det är också så fantastiska att man häpnar. Så vackra och ibland groteska men mest vackra i olika färger och de mest fantastika former. Bara en sån sak att en fjäril lever i vattnet i två år innan den krälar upp på land och förpuppar sig och hänger där jätte länge innan den blir den vacka fjärlil som sen inte lever så länge. Visst är det fantastiskt? Alla dessa djur har också en strategi och en tanke med sitt liv. Naturens mirakler.

N'ä nu får jag nog sluta. Som vanligt kan jag hålla på hur länge som helst. Men det får räcka för den här gången. Tog väl inte riktigt upp det jag hade tänkt mig men det kommer säkert mer infall från min hjärna.

Har en gång själv upplevt ett  mänskligt Mirakel men det är en annan historia.

Här nedan en som upplevt ett Mirakel

Belive in The Lord

Shabby Chic smycken

Hittade den här vackra bloggen när jag surrade runt på nätet. Hon har så otroligt vackra Shabby Chic smycken

Jag har alltid Älskat Shabby Chic. Men när ska man

få tid att göra sitt hem lite mer

Shabby Chict?

Det fanns en gång en teve kanal  

där det bara visades

Shabby Chic inredningar.

Men vet inte vart den tog vägen?

Här nedan hennes affär

Mags Smyckes Design

Sedan har hon en tävling

där man kan vinna detta vackra Shabby Chic smycke

Sista dag 20 mars

Tävling var med och vinn vackert smycke

Shabby Chic smycke

Jag vet inte om jag gjort rätt? Men för att delta i tävlingen

skulle man länka till hennes sida

med bilden, tror jag?

Men klarade inte av att länka med bilden!

Ja så jag gjorde såhär för jag tyckte

smyckena var så fina.

Lär väl ändå inte vinna något

brukar inte vinna

Hur att få städat på "8 röda..."

Vill ni ha hjälp med städningen?

Ja vem vill inte det?

Nu först förstår varför människor alltid har så städat och fint när man hälsar på sådär hux flux! Ring mig, så kommer jag på "8 röda ...". Ja som gäst då;)  Inte för att städa för det kommer att sköta sig själv.

I går kväll fick man man veta att en gammal vän skulle komma och hälsa på oss, därför att han hade ett ärende till den här lilla avkroken. Det var sent och jag hade redan gått till sängs. Men i morse så påminde han mig om besöket.Vilken fart det blev på oss båda! Några gäster har vi inte haft på åratal, känns det som. Vi har två hundar och de som har hund vet vad det innebär, i det här vädret. En är alltså långhårig! Så en dammsugning håller bara några timmar sen finns det hundhår runt kanterna igen.

Det sista året så har vi haft så mycket annat att tänka på, än att städa, så vi hade börjat vänja oss vid, lite sådär smått, att såhär ser det tydligen ut hemma hos oss. Men i morse så öppnade jag ögonen och kunde inte tro vad jag såg. Här behövdes stor röjas! Sagt och gjort. Min man tog tag i den bångstyriga dammsugaren och brottades med att få slangen dit han ville. Ja det var bara till att gå undan, för annars hade man kunnat råka illa ut. Han gick på alldeles förfärligt och anföll alla dammtussar och hundhår med en energi som jag sällan sett.

Jag gjorde vad jag kunde, bland  annatså så röjde jag på köksbordet, där vi båda har våra datorer står. Så några gäster får liksom inte plats där längre. Sen blev det givetvis duschning för oss båda och nya frächa kläder och så vidare. Min man stressade ut ett par ärenden också men till slut var vi klara, med det vi tyckte räckte för stunden och satt där vid köksbordet. Rena och hela och förväntansfulla för den gäst som skulle komma och som hade uppmanat en sån stor energi från oss.

Vi tittade på varandra, ja inspekterade om vi tyckte att vi dög? Jodå det fick väl duga. Jag var mest orolig eftersom jag inte längre kommer i ett par av alla de många jeans jag har;( Två månaders sjukskriving, tog tag i alla kalorier jag stoppade i mig under den tiden och lagrade dom på ställen där de inte fanns någon anledning att lagra. Något som jag har svårt att acceptera. Som tur var hade jag sparat alla mina långkjolar som jag alltid älskat att gå och sjava i, men opraktiska att jobba i. Man känner sig aldrig tjock i en sån för de är vida och faller så vacker runt alla runda former.

Ja vi hade väl suttit ett tag och började titta på klockan. Personen i fråga skulle ha varit här nu, men var kanske lite försenad, för det var ju en åtta mil att åka. Men när det gått över en timme så insåg vi att vi kanske ändå inte skulle få något besök. Men rätt nöjda ändå med det vi hade åstakommit.

Ja summan av karemumman är, att man behöver få besök då och då för att vakna upp ur dimmorna och se på sitt liv och sitt hem, med ögon, som man tror att andra kommer att se på det. Är det så för andra också, eller gäller det bara för oss?

Undrar om Änglar städar?

Livslögner & Kriser

Ja här var det tänkt att jag skulle skriva om Livslögner & Kriser. Har haft några i mitt liv. Varje gång man genomgår en kris så växer man sägs det. Man går in i kris med en depression och går ur den hel och bättre vetande. Men stämmer det?

Har sedan många år funderat över ordet Livslögner. Det sägs att vi alla lever i en livslögn och den enda gången vi ser på vårt liv med klara ögon är när vi är deprimerade. Det låter väl uppmuntrande för alla oss som någon gång haft en depression?

Jag vet att jag döljer mitt liv bakom vissa livslögner. Vem vill, orkar att alltid se livet som det är? Då skulle vi alla gå omkring med huvudet nerböjt och med en ständig depression hängande över oss. Dom som säger sig orka se livet som det är tror jag bara är såna som inte insett att de lever i en livslögn eller så är de så starka att de orkar gå genom livet och bära på allt det lidande som finns omkring oss. Ja i hela världen.

Jag älskar änglar, det har jag alltid gjort. Jag har bestämt mig för att tro på änglar och ett liv efter detta. Många kanske tycker att det bara är "dravel" men för mig fungerar det. Jag ser inga änglar och jag har heller aldrig sett några. Men jag älskar dom för de är alltid så vackra, och att titta på vackra saker kan väl aldrig vara fel? Det sägs också att de vi matar in i vår hjärna(hårddisk) kommer också ut. Mjukvaran är väl vi själva?

Sökte lite på nätet och fann en massa saker om livslögner & Kriser. Just nu så pågår det en kris bland alla långtids sjukskrivna. Levde de i en livslögn innan regeringen bestämde att de visst kunde arbeta? Ja de flesta av dom, tror regeringen. Det står så mycket bra i de länkar jag har lagt upp, att jag just nu inte vill förstöra, med mina ord, vad som sagts . Jag har väl inte engagerat mig särskillt mycket under mitt liv men när saker och ting börjar närma sig då är det ofrånkomligt att inte göra det. Ja man väljer själv vad man vill läsa och tar till sig det man själv känner är rätt. För det som kan kännas rätt för en person, kan vara fel för en annan. Sen är jag inte så bra på att uttrycka ilska den har liksom fastnat nån stans på vägen, men jag jobbar på det.

Är du eller någon i din närhet drabbad?

I vår familj är vi det.

Det pågår en tragedi i Sverige just nu

Bekämpa sjukdomar och inte sjuka

Nätverket Resurs Respekt För Sjuka Och Utsattas Rätt i Samhället

Här en röst ur mängden

Sjuka är också människor

 

Ur Sydsvenskan 2008
Den nya fasen i livet Ständig livskris

Nostalgitripp

Ja så var den helgen över. Jobbade extra i söndags och de gick bra. Nu börjar jag som många andra att redan längta till nästa lediga helg. Men den infaller bara varannan vecka tyvärr.

Hade ett kontorsjobb en gång i tiden och då hade man ledigt varje helg. Just då kunde jag inte tänka mig att det fanns nåt annat alternativ. Trodde att alla hade det så. Men jag var ung och oerfaren. Nu är jag bara ung.

Mitt första riktiga jobb var som Kartriterska på Domänstyrelsen som låg i hörnet vid  slussen på den tiden. Jag var 18 år och det fanns hur mycket jobb somhelst. Hade gått en kurs för att lära mig rita kartor och texta med mall och för hand som man gjorde då. Jobbade några år där sen bytte jag till SGU, Sveriges Geologiska Undersökning. Där trivdes jag i det gamla Naturhistoriska museet, med dom slitna trapporna. Vi hade ett kontor längst ner i ett hörn. Jag stortrivdes med att rita kartor. Vi ritade inmutningar från Norrland. Det var guld fynd och andra  ädla metaller, som man mutade in. Trodde jag skulle ha det yrket hela mitt liv för det kändes så rätt. Hade många trevliga arbetskamrater som jag idag ibland tänker på och undrar hur det gick för dom i livet. Man försöker hålla kontakten till en början men den sinar så småningom av naturliga själ.

Det slutade med att jag fick en överansträngd muskel i min höger arm och fick skrivkramp och var tvungen att byta yrka.

Så då sökte jag till DBF "De Blindas Förening" som det hette på den tiden. Låg på söder, men vi flyttade ut till nybyggda större lokaler vid skogskyrkogården i Enskede och då bytte de namnet till "Synskadades Riks Förbund". SRF. Jag jobbade på "Talboken" där alla talböcker lästes in för synskadade eller andra som ville lyssna. Det var ett spännande kontorsjobb. Jag skulle hålla reda på alla böcker som lästes in och boka studio tid och sen skulle jag se till att det skickades en kopia till "Stim" så att författaren till boken också fick betalt. Jag höll också reda på inläsarnas tider och såg till att de fick betalt. Ja det var så mycket att hålla reda på att jag själv fick upprätta ett dokument där jag kunde pricka av att jag gjort allt. Jag fick också lära mig att sköta en studio, av en ung synskadad kille som annars skötte den, så att jag kunde byta av honom ibland.

Ja jag fick delta i det mesta på den tiden. Jag  fick också  vara med om stora förändringar, som när vi gick över från band till kassett. Det var en revolution då och  det varI BMsom var de första som fick distribuera kassetterna. Det var många om buden. Man fick åka på "mutresor" och såna saker och även jag fick följa med på allt och på stora middagar som vi bjöds på. Jag var ju chefens sekreterare altså.

Ja det här skulle ha kunnat vara jag ;)

Alla var kompis med chefen, en kille i min ålder, som var med från början och utvecklade Talboken. Ja vi hade mycket roligt tillsammans vi som arbetade där. Det var också då som det stora kontorslandskapet lanserades. Förut hade vi alla eget kontorsrum, men nu satt vi samlade i ett enda stort rum, med skärmar som insynsskydd. Sen byggdes det nya inläsningsstudios efter konsten alla regler och det var också nytt och mycket övertänkt om hur de skulle utformas. Vi var alla med och fick säga vad vi tyckte och så fick vi även vara med och bestämma om inredning, färger, möbler, hyllor och gardiner. Man kände att man var någon på den tiden.

 Jo den första datorn, hos oss i varjefall, kom då och vi stod alla och stirrade på den lilla fyrkantiga lådans skärm med en massa siffror som blinkade. Vi fattade inte ett dyft men men nickade och höll med, för alla var så uppjagade. Kommer ihåg att chefen sa att, "detta var framtiden".  Så rätt han hade.

Ja det var mycket som hände inom den sektorn. De som jobbade där var alla synskade på något sätt och de fick pröva på nya uppfinningar för att kunna se bättre. Man fick också träffa den tiden kändisar, för det var oftast de som läste in.. Ja åtminstonde romaner och noveller. Alla var så trevliga och vi var som en stor familj och gjorde saker tillsammans. En sammanhållning som inte finns idag. Sen fanns de dom som läste in matte böcker! Jag var djupt imponerad av att någon skulle kunna lära sig matte av att lyssna på någon som läste in olika tal och det var matte på hög nivå.

Den här gamla hederliga kulramen använde de synskadae killarna sig av för att hålla reda på kassetterna och på vilken sida de var av kassetten.  

Vi hade givetvis firmafester och julfester och alla det fester man kunde tänkas ha. Alla synskade hade en enorm humor och när de sprang på varandra i korridorerna så kunde man höra "Se dig för ditt J...a blindstyre" och såna saker. En gång på en julfest så skulle vi från talboken "uppträda" Ja vi skulle sjunga "Ser du stjärnan i det blå". Och då svarade en av killarna "Nääää"! Och alla skrattade gott.

Jag visste inget om synskade innan jag började där och hade väl fördomar som så många andra. Gick dom verkligen på teater? Tittade dom verkligen på teve? Gick dom verkligen på Bio? Åkte dom verkligen på semester till Kanarieöarna? Ja dom till och med renoverade sitt hus spikade och målade om och tapetserade! Ja och mycket mer. Jag var mäkta imponerad. Det här var alltså över 40 år sedan.

Jag lärde mig också punktskrift på Braille som säkert fortfarande används idag men nu har den väl vidareutvecklats. Fast punkterna är nog desamma. Den bestod av 6 tangenter. Tre på varje sida för varje hand. Jag kunde också till slut läsa skriften med ögonen men aldrig med händerna.

De var dom som var så duktiga att dom läste den första raden med ena handen ,samtidigt som dom läste den andra raden med den andra handen och dom läste lika, om inte snabbare , än vi som läste med ögonen

Jag minns en tråkig sak, som hände två synskade tjejer som var i 20 års åldern. De var  modiga och tog en solresa tillsammans. Den slutade med att de satt på rummet i tre veckor utan att våga gå ut! Ingen brydde sig och ingen saknade dom tydligen heller? Normalt så brukar ju guiderna engagera sig lite grand och tala om vad dom kan göra och tipsa om saker och ting. Men dom hade väl otur. Kanske var dom för blyga och  tillbakadragna också. Men det var modigt av dom tyckte alla. Andra hade gjort det före dom och det hade gått bra. Ja jag tyckte att alla var modiga.

Ja jag saknar den tiden, jag är glad för det jag fått uppleva. Det har gett mig livserfarenhet som jag nu försöker samla ihop och trä upp på ett pärlband.

Oredigerat inlägg

Hade lagt ut ett oredigerat inlägg idag på eftermiddagen, om någon läste det Skulle till jobbet och tryckte på spara, trodde jag, men publicerade. Det var inte alls klart. Fick lite bråttom när jag såg vad klockan var;) Det kommer så småningom.